Idag går mina tankar till en av mina allra närmaste och bästa vänner, som var tvungen att ta bort sin häst idag. En underbar häst jag fattade tycke för direkt och som det var ett rent nöje att se tillsammans med sin ägare. Jag fick äran att ge dem några westernlektioner och har många timmar fått stå och njuta av att se deras samspel, inte minst från marken.
Jag vet exakt hur det känns att ta steget, men inte hur det känns efteråt. Amiral var redan död och begraven i mitt huvud när veterinären gav honom en ny chans trots alla ledförändringar, cancer mm. Ibland funderar jag om det var rätt beslut att ha honom kvar, fast han idag glatt skuttar och busar runt i hagen, då jag vet att det bara kan bli sämre, aldrig bra. Får helt enkelt lita på veterinärens expertis... Fast hjärnan säger att jag egentligen bara skjuter upp det oundvikliga.
Jag beundrar min vän som hade styrkan och modet att ta beslutet att låta sin älskling galoppera vidare på de evigt gröna ängarna. Och jag beklagar djupt det stora hål som hennes häst lämnar efter sig. Jag får bara hoppas att hålet snabbt fylls av goda minnen. Och att jag själv är lika modig och stark den dagen det är min tur att hjälpa någon vidare. Amiral lever på lånad tid...
...fast det gör vi väl alla egentligen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar