Vila i frid, älskling

Det är med ett djupt hål i hjärtat jag skriver detta inlägg. I hagen bakom huset finns en stor grav med en enorm blodfläck bredvid. Den fanns inte där förrän igår kväll. Inte hålet i hjärtat heller...

Ja, det är alltså gjort nu. Amiral har fått galoppera vidare på de evigt gröna ängarna. Jag var INTE med, jag är fullständigt övertygad om att jag hade hindrat det i sista stund. Men har fått berättat för mig att han inte märkte nåt över huvudtaget. Ena sekunden med huvudet i foderbyttan och munnen full med morötter, och nästa liggandes på marken. Det gick så fort så han aldrig uppfattade något, varken före, under...eller efter. Det försöker jag ta stöd i nu. Det sista jag såg var hur han med nyfikna kliv och huvudet i foderbyttan gick över gården till baksidan, och jag visste att det bara var sekunder kvar tills det skulle vara för sent... För sent för att stoppa dem för typ tusende gången. För sent för att ångra sig, eller fundera på om det var rätt beslut. Dagen innan hade jag ingen aning om vad som väntade. Beslutet var spontant, men grundades i fyra års velande. Jag ringde slakteriet och fick veta att det var samma kväll eller veckan efter som gällde... Och inte för att jag idag förstår hur jag faktiskt kunde genomföra det, men jag visste nog... Att jag skulle hinna stoppa det om det om det inte skedde snarast. Så jag inte skulle hinna ångra mig..

Jag vet ju att det var rätt beslut. Ett humant avslut, en stor tjänst till min älskade vän, och att han inte ens hann märka något. Och jag trodde jag hade bearbetat detta så lång tid redan, speciellt i vintras, så det faktiskt skulle kännas vettigt. Rätt ok... Accepterat. Ändå sitter jag här, med tårarna rinnandes, lika mycket som de har runnit hela dagen idag och hela gårdagen. Saknaden är enorm. Tyngden i hjärtat, klumpen i halsen.... Kan inte äta, inte jobba. Allt känns så jävla fel. ALLT med en avlivning känns vidrigt, oavsett hur snabbt och smärtfritt det har varit. Jag blir arg på mig själv, på Gud och på att livet känns så jobbigt. Och på att jag VET att detta bara är en av flera enorma sorger i livet. Allas sorg är unik. Allas relationer till sina djur är lika unika. Jag visste att detta skulle bli jobbigt, men inte hur hemskt det faktiskt skulle bli...

Detta är denna bloggs sista inlägg. Jag behöver försöka starta om, komma över och gå vidare. Och denna blogg är även hans....

Tack för allt du har gett mig. För allt du har lärt mig. För 12 långa år fyllda av minnen. För stark vänskap, omöjlig att förklara. För att jag har fått vara en så stor del av ditt liv... Och för att du litade på mig in i det sista.

Vila i frid, älskling <3