NH - Det naturliga valet (den långa berättelsen om hur jag blev NH-kursledare)

Min hästkarriär började före skolåldern. Hästar var stora och lite skrämmande, men det var en tjusning redan det. Jag hängde på min storesyster till privathästar och ridskolor. Jag minns att en timmes ridlektion kostade 45 mark, Dvs ca 7,50 €. Det var mycket pengar för 24 år sedan. När vi tjatade om att få en egen häst svarade alltid min pappa: "Vem ska ha mat, du eller hästen?". Jag har många minnen från ridskolor som Sleipner och Stallbacken (Stallbacken lade dock ner sin verksamhet för väldigt många år sedan) och från både busiga och snälla privat- och ridskolehästar. Riktigt stora hästar var jag rädd för! Naturligtvis märkte de det, hästar känner ALLT (en häst kan känna att du är kissnödig på 30 meters håll!), med följden att de behandlade mig som den lilla flugskit jag var.

Jag blev äldre (som alla andra), och blev säkrare både vid ridning och hantering. Och jag åkte till Stall Aftonsol på ridläger! UNDERBART!!! Jag kände mig dock säkrare vid ridningen än hanteringen, eftersom det oftast är där hästar väljer att inte göra som vi människor vill... Många är väluppfostrade och lyder snällt, men det finns även de som väljer att inte göra det. De har helt enkelt ingen lust att göra det, ofta pga att hästar, enligt naturlagarna, endast lyder individer i högre rangposition än de själva. Detta handlar om överlevnad. Så varför skulle de lyda en människa de inte har respekt för? Vill dock påpeka att respekt och rädsla är två totalt skilda saker!!

När jag var 18 köpte jag min första alldeles egna häst, dvs. Amiral. Jag hade haft sköt- och foderhästar innan dess och ridit mycket på ridskolor, men detta var alltså min första egna! Amiral var lite nervös av sig, men otroligt väluppfostrad och snäll. Med en egen häst ökade mina möjligheter att studera hästars beteende mot varandra. Inga böcker i världen kan ersätta egna upplevelser, även om jag även plöjt igenom hundratals faktaböcker om både ridning och hantering. Jag lärde mig läsa av fler och fler signaler från hästen, inte bara de stora utan även de pyttesmå som man bara märker om man är riktigt uppmärksam, och jag upptäckte tjusningen av att bygga upp ett starkare förtroende med sin häst. Snart stod Amiral lös utomhus när jag fixade iordning honom före och efter ridningen och kunde även gå lös under promenader. Intresset för naturlig hästhantering växte. Natural horsemanship - kommunikation på hästens språk. Känslan av att hästen verkligen VILLE göra det jag bad om istället för att den MÅSTE göra det var otrolig! Valet var givet - lyckliga hästar är trygga hästar. OCh i och med att jag mer och mer övergick till naturlig hästhantering och lärde känna hästen som individ, minskade även min rädsla för hästar i samma takt - medan respekten för dem faktiskt ökade!

För fyra år sedan kom min dittills största utmaning. - Nattfari. Nattis var en gammal, svart Islandshäst som min syster köpt ett halvår tidigare för att ha en snäll häst hennes kille kunde komma med ut på skogsturer med. Nattis passade perfekt för ändamålet och köptes hem. Ett halvår senare, när han gjort sig hemmastadd, vaknade dock "djävulen" i honom. Den lugna, snälla hästen hade varit helt avtrubbad och likgiltig för omvärlden, och när han vilat upp sig brakade det loss. Han hade även en hel del smärta i kroppen (uteslut alltid detta innan du börjar med något annat!) Den rara, lilla Islandshästen gick mer på två be än på fyra och var stundvis riktigt farlig, för att i nästa stund vara ett litet lamm igen - totalt oberäknelig. Det hela slutade med att min syster gav honom till mig. Fullt förståerligt; jag hade gjort samma sak, och gjorde även det ett år senare, eftersom Nattis och Amiral aldrig lärde sig dra jämnt, och för att Nattis hjärnspöken var för stora. Jag hade heller varken erfarenheten eller viljan att ha honom kvar. Han lever nu ett lyckligt pensionärsliv i en hingstflock i Norra Värmland hos ett företag vid namn "Naturliga, glada hästar".

Nattis var en mycket lärorik erfarenhet för mig. Med honom var man tvungen att använda repgrimma för att över huvudtaget kunna hålla honom, man var tvungen att KONSTANT ge han fullständig uppmärksamhet och att läsa av varje rörelse. Blev han arg, t ex om man flyttade på en hög med hö i hagen, tvärvönde han och sparkade bakut mot en. Vid utfodring anföll han. Och om man höll något i handen och han inte såg vad det var skakade han och visade ögonvitorna. Denna häst hade flyttat runt mycket, flera gånger i året. Vi hittade aldrig riktigt fram till varandra, personkemin stämde inte. Därför gav jag upp denna kille.

Läser du fortfarande? :) Det var nu jag köpte underbara, lilla Willies. :) En rar och social liten Quarter på 1,5 år, helt grön och oerfaren, bara att forma efter eget intresse. Lite trotsig och kaxig, men med ett hjärta av guld. Det var, ärligt talat, kärlek vid första ögonkastet. En trevlig utmaning i lyxförpackning. Tyvärr ökade utmaningen rejält då han gick omkull på väg till Åland. Korset vreds snett och ryggraden blev inflammerad, vilket upptäcktes vid inridningsstarten 1,5 år senare. Stackars, lilla häst. :( Vid det laget hade jag redan gråtit både blod och tårar över den hästen. Hans kaxiga attityd var nämligen enorm. Utan NH hade det aldrig fungerat med honom...

På grund av hans rygg sköts inridningen upp på obestämd tid, och vi fortsatte istället med våra lekar i ridhuset. Willies fullkomligen älskade dessa lekar och vi blev bättre och bättre på att läsa av varandras kroppsspråk. Helt lös följde han mig överlallt... Över hinder och lastpallar, i skritt och trav, framåt, runt och bakåt. Willies blev min skugga.

Micke Nykvist försökte undersöka Willies, men han bockade så fort han rörde vid honom. Han kom tillbaka med Veterinär som sederade honom. Tillsammans knäckte de korset på rätt och sprutade hela ryggraden med antiinflammatoriskt medel. Sen var det bara att vänta och se...
...och de grejade det! Äntligen rids han in och är helt smärtfri. Slutet gott, allting gott. :)

...Men hur gjorde detta mig till kursledare??? Jo, en dag kom en tjej och filmade oss när vi lekte i ridhuset. Jag lade till en låt och satte upp filmen på Youtube... och det räckte. Jag blev tillfrågad att leda en NH-grundkurs vid Ponnylyckan förra året. Eftersom sättet jag hanterar hästar på uppenbarligen fungerar tackade jag ja. Kursen blev mycket lyckad och uppskattad av de 12 kursdeltagarna. I år ska jag tillbaka och hålla två kurser - en grundkurs och en fortsättningskurs, där det även ingår uppsutten NH.

Fast EN sak borde kanske åtgärdas innan... min Willies-film bör uppdateras. Vi dansar bättre idag än för ett år sedan. :) Tills dess är detta allt som finns dolumenterat.

...och har du orkat läsa ända hit kan du ju även avsätta 4 minuter till att titta på vår lilla film... filmen som beskriver VARFÖR NH är det naturliga valet!

Inridning

Idag kom Therese. Ingen har suttit på Willies på över 6 veckor, men det var bara att ta vid där vi slutade innan jul. :) Han är inte det minsta rädd längre, nu när han vet att det inte gör ont. Är skrittad med ryttare på ryggen totalt 6 ggr nu och tycker själv vi ska börja öka farten. Matte och Willies är dock inte riktigt överens om den saken...

Han var lite busig idag, ville gärna springa men gick snällt när jag bad honom (plus att det blev jobbigt eftersom jag ryggade honom varje gång han började springa). Är van vid att vara tydlig med hjälperna med unghästar, att överdriva dem lite så de säkert lär sig och förstår, men Willies är hyperkänslig för hjälperna så här gäller små, små hjälper. Han lyssnar så bra på vikthjälper och går fint undan för tryck så det funkar helt naturligt med minimala hjälper. Tyglarna används endast för neckreining, vilket hittills har fungerat precis lika bra som tygeltag i normala fall gör på andra unghästar. Han kommer nog att bli en otroligt lättriden, känslig häst, lille Willies. :)

Ledig dag = extra "hästlig" dag :)

Idag var jag ledig från jobbet, vilket innebär att jag har haft mer tid för hästarna. :) Jag var ledig igår också, men då var jag tvungen att städa huset..... (mummel)

Steg upp, släppte ut hästarna, mockade och gjorde alla stallsysslor på morgonen. På förmiddagen red jag upp till ridhuset med Nobbe och tränade en del sidvärtsrörelser och galopparbete. Våra volter blev lite rundare än vanligt så det kändes bra. Nobbe var som vanligt pigg och glad. :) Han är bra på att göra mig glad också. :)

När jag kom tillbaka till stallet bytte jag häst och gick upp till ridhuset med Willies, eftersom Therese skulle komma och åka på honom (är över en månad sedan sist). Men det hade blivit ett missförstånd så hon kom inte. Anledningen till det var att vi planerade in en tid men bestämde att jag skulle höra av mig igår när jag testat om han gick att ha oskodd bak i halkan... eftersom jag inte hörde av mig trodde hon att det inte skulle bli något.. och eftersom jag inte hörde av mig trodde jag hon skulle komma... knas. Inte hade hon telefonen igång heller. Nåja. Longerade Willies istället + tränade honom lös en stund. Han behövde springa av sig, var busigare än vanligt. Han verkade lite besviken när Therese inte kom som hon brukar när han har sadeln på sig till ridhuset, stod och krafsade osäkert i marken när vi skulle gå därifrån och tittade upp mot läktaren där Therese brukar dyka upp. Underbart att han tycker inridningen är så kul! :)

Nu på kvällen har jag roat mig med att läsa Willies gamla dagböcker från 2009, när han flyttade hit som blivande 2-åring, och framåt... och minns tillbaka till tiden för ändå inte alltför längesen, om alla bekymmer med att lyfta hovar, gå ifrån gården och vänja honom vid utrustningen. Om när den stackars hovslagaren kom och när vi upptäckte hans inflammerade ryggrad och snedvridna kors... Om den dagen han slet sig och jag med gråten i halsen började fundera om jag tagit mig vatten över huvudet med denna häst. Och om alla de gånger jag känt lyckofjärilar i bröstet när allt har gått bra, som en så enkel sak som när det gick att sätta flugluva på honom, tränsa honom, och borsta benen, och för att inte tala om SITTA på honom! Och hur vi har byggt upp ett förtroende som gjort att han idag är den hästen som ofta är lättast att ha att göra med av alla tre. Som följer mig lös över stock och sten, utan att tveka, utan att stanna eller vända. För "där matte är, där ska jag vara". Willies är medvetet tränad att vara nära. Andra uppfattar han nog som påträngande, kanske lite obehaglig. Det är den första häst jag medvetet skippat det mesta av "den personliga bubblan" med, eftersom Willies behöver min trygghet. Och eftersom han är så snabb, smidig och uppmärksam på minsta rörelse från min sida fungerar detta utmärkt. Med honom. Han är även tränad med godis under tre års tid utan att nånsinn ha börjat tigga på något sätt, vilket inte heller funkar på hästar i allmänhet. Han är speciell, lille Willies.

Hovslagaren är bokad, kommer nästa onsdag. OCh jag har tagit ett beslut ang. skoningen, Willies får gå oskodd bak under vintern.

Willies har tappat båda bakskor.

Fördelar: Inga broddsår på bakbenen. BÅDA har fallit av, alltså går han inte ojämnt. Hovarna är hela.

Nackdel: Halt och slirigt.

Willies har hårda, bra hovar. Jag skulle gärna ha honom oskodd eftersom han inte gör så mycket.

Anledningen till att han har skor är att han halkar massor på vintern (med risk för skador, även i skritt) och sliter ner hovarna lite för fort och ojämnt på våren, sommaren och hösten. Å andra sidan HATAR han när hovslagaren kommer och vill helst inte ha ett ben uppe mer än 15 sekunder, vilket gör verkningen jobbig och skoningen skitjobbig. Han skoddes upp i höstas och gick barfota innan dess.

Samma problem ang. broddar. Utan broddar halkar han runt som Bambi på hal is. Med broddar sparkar han upp sår på bakbenen jämt och ständigt.

...så nu står jag här och velar... ska jag låta honom gå skodd eller oskodd? sommar eller vinter? Fram, bak eller runtom? Är väldigt kluven ang. detta. Råd och förslag mottages med tacksamhet.

Mörkret är min fiende

Det är vinter. 22 januari. Snön har kommit, vilket har gjort världen lite ljusare. Dessutom går vi mot ljusare tider, vilket märks för varje vecka som går. Nu är det ljust till klockan 5 på kvällarna...

...men för att belysa vinterns tidsproblem gör jag en jämförelse.

Vinter
06.00 Väckarklockan ringer. Jag stänger av den i sömnen. Förhoppningsvis träffar jag "Snooze-knappen". Om inte så försover jag mig och hela dagen känns uppochner.
06.30 Har snoozat i en halvtimme och inser att jag börjar få bråttom!!!!
06.35 Är ute. Startar bilen och hoppas att det mesta av isen tinar av sig själv. Går till stallet och hälsar "God morgon" åt hästarna. Borstar av dem allt spån de har i pälsen alt. tar av stalltäckena ifall det är svinkallt ute. På med utetäcken ifall det snöar, regnar eller är svinkallt. Ut med hö, knacka hål på isen på vattnet, ut med hästarna. Skrapa bilrutor.
07.05 Kör iväg mot jobbet. Kör jag fortare än 60 sladdar bilen halvt i diket.
08.45 Kommer fram, efter att irriterat missat Töftöfärjan med ca 20 sekunder, vilket har gett mig 10 minuters väntan. Byter i panik om till arbetskläder och hinner nätt och jämnt till rapporten.

13.00 Slutar vanligen jobba, eftersom jag jobbar deltid. Kör hemåt.
13.45 Mata hästar, mocka, fixa foder, rengöra krubbor, bära ut vatten (om det inte är svinkallt, då får jag göra det på kvällen) och väga hö.
17.00 In och laga mat + äta.
18.00 Färdig. Det är becksvart ute. Gör läxor med dottern alt. åker på något politikmöte, zumba eller liknande. Om jag inte jobbar kväll, för då kommer jag hem först vid kl 21 eller 22. Tar in hästarna, tar av täcken, borstar, gosar osv. Går jag inte och lägger mig sen är jag en zombie dagen efter. 8 timmars sömn är absolut minimum på vintern...

Sommar
06.30 Vaknar av att solens morgonstrålar letar sig in genom persiennerna. "Snoozar" bara för att det är skönt, och för att jag kan.
07.00 Stiger upp, pigg och utvilad
07.15 Åker på jobb
07.35 Framme... Ja, det GÅR att komma till jobbet på 20 minuter, om färjan är på rätt sida när man kommer till färjfästet. Eller på 40 minuter enligt exemplet ovan)
07.45 Rapport på jobbet, efter att ha slappat i 10 min.

16.00 Åker hem, eftersom jag jobbar mer på sommaren.
16.30 hemma. Lagar middag. Äter den utomhus.
18.00 Åker till hästarna. Rider. Tränar Willies. Njuter av tiden med mina älsklingar.
21.00 Kommer hem. Åker och tar ett kvällsdopp i havet.
22.00 Nattar min dotter. Sätter på en film. Kramas med min man.
00.30 Går och lägger mig. 6 timmars sömn räcker fint.

Slutsats

• En normal vinterdag jobbar jag bara 5 timmar, men hinner ändå inte motionera mina hästar. Dagen är helt enkelt för kort.
• ALLT tar längre tid på vintern än på sommaren. MYCKET längre tid. Och svordomarna är garanterat fler.
• På sommaren hinner jag däremot arbeta 8 timmar, motionera två hästar, ta ett dopp i havet OCH se en film. På samma dag.

Allt är liksom lite enklare på sommaren. Mörkret är min fiende.

Men det är klart, inget ont som inte har något gott med sig... På vintern åskar det inte. Jag behöver inte stängsla beten i tid och otid. Ingenting surrar, ringlar eller biter, vare sig på hästar eller människor. Och nog kan det vara för JÄVLIGT när det är så där hett när man ska sova så man smälter under det tunna lakan man dragit över sig...

Så vi gör en deal, ok? Tänd den där förbaskade lampan där ute så man piggnar i lite. Sen är jag nöjd. Och hästarna också.
Tack för mig.

Mitt livslånga beroende



Therese fick förhinder häromdagen, så det blev att longera lille Willies. Det gick jättebra de första minuterna; han tvärstannade på "whoa" från både skritt och trav. Sedan tappade han koncentrationen och slutade lyssna. Bättre har det ju gått. Kanske man borde ha slutat efter tre minuter. 10 är tydligen för länge för denna 4-åring...



På långritt 2011



Idag red jag Nobbe i ridhuset. Det är verkligen ett privilegium att få äga denna häst. Att rida honom på banan är som att dansa med en stor men mycket smidig danspartner. Eftersom det tar 15 minuter till ridhuset och 15 minuter hem igen blir det sällan så länge där inne. Men med Nobbe är man nöjd på en kvart. Och bra är väl det så han behåller koncentrationen och inte ledsnar (denna häst klarar dock mer än den andra ;) ). Vi hann med en hel del på vår kvart i ridhuset. Lite spin, sidepass, ryggningar och stopp samt en övning i trav som var jättekul att göra, där vi vände rätt upp, red skänkelvikning till mitten av långsidan och sedan sluta resten av sidan. Kändes som att flyta fram. :) Inget bocksprång blev det idag heller, så det var en mycket trevlig ridtur. :)

På kvällen blev det ett pass Zumba och sedan hem till hästarna igen. Räknade ut att jag spenderar 3-6 timmar per dag i stallet. Varje dag. Och har inga planer på att minska.

3-6 timmar utomhus varje dag. Hinner knappt städa, hinkar i hallen

(som för övrigt har en konstant doft av häst, liksom mina skor), vattendunkar i badrummet, täcken på tork över dörrar, begränsade möjligheter till semestrar och en fritid som kostar en halv tusenlapp (euro!) i månaden.

Tur att min man accepterar mitt beroende. ;)

Stolt matte :)

Longerade Nobbe i ridhuset idag. Jag funderade lite på om han skulle bli för distraherad av att det var tre andra människor + en häst till där inne. Sist vi hade sällskap i ridhuset blev han vettskrämd när den andra hästen kom galopperande mot honom. Han tvärvände och skakade. Varje gång. Sedan gick han helt sonika in mot mitten av ridhuset och stod och vände sig vartefter den andra hästen sprang runt, så han alltid kunde se den ordentligt. Att matte satt på hans rygg glömde han bort precis.

Den andra hästen galopperade dock inte idag, så Nobbe lyssnade fint nere på vår planhalva. Blev så STOLT över min fina lilla häst då våra åskådare berömde vårt samarbete, Nobbes känslighet för rösten och hans stopp från alla gångarter med endast ett lågt "whoa" som kommando. Ännu mer stolt hade jag förståss blivit om jag hade lärt honom det själv, men Nobbe var såhär redan när jag köpte honom.

Med Willies är det en annan sak. Han var så "grön" när han kom hit. Våra framsteg är våra, rakt igenom. Fast det är klart, Nobbe kunde ju skita i mig om han ville. Men han har fokus på topp. :)

Imorgon kommer Therese. Hon brukar komma och sitta på Willies någon gång i veckan medan jag leder runt honom i ridhuset. Willies behöver ha sin trygghet matte med sig på marken... plus att matte minns våra första insittningsförsök, de innan vi konstaterade hans inflammation i ryggen, lite för väl.. Jag menar, jag må vara kaxig, men jag är inte självmordsbenägen... Men Therese har aldrig sett honom slänga sig omkull och dra sadeln mot marken, och inte heller skena rätt in i väggen, så hon känner sig faktiskt rätt trygg där uppe. :) Jag har också suttit på honom ett par gånger, men bara för att ha gjort det. Planen är nämligen att Therese får sitta på tills han går att longera med ryttare i alla gångarter, sedan gör jag resten själv. Therese hjälp är därför guld värd. <3

Nu har vi dock haft uppehåll med inridningen i ca en månad. Men jag tror inte det blir några problem imorgon. Han tar sig an sin uppgift med skräckblandad förtjusning. Han har aldrig försökt få av Therese och det är tydligt att han tycker träningen är spännande och kul.

Klockan är 23.30, men jag har lite att göra innan jag går och lägger mig (jobbar kväll imorgon så det gör inget, jag kan ställa klockan på 8 istället för 6). Måste utarbeta en kursplan för NH-kurserna jag har inbokade i vår. Men sen sova.

Natti natt

Girighet... En av världens sju dödssynder...

Abetta barrel racing. Beställde den från Texas i somras, tog över tre månader för den att hitta fram. Men det var det värt! :)

Har dock mer på önskelistan...
Professional´s choice... världens bästa benskydd.

Slide-tec skid boots. Dessa har Willies redan, i svart. Det är därför jag vet vad jag vill ha, eller rättare sagt vill ha mer av. Men inte denna modell, utan däremot...



...SMB-3 Veni-tech, överst på Nobbes önskelista, i vitt.

Även dessa boots önskas. Vita, till Nobbe.

De här med (SMB-3 reflective), till Willies. Plus svarta boots, som ovan.

Sen skulle jag vara nöjd igen... Ett tag. :) Tyvärr är de hiskeligt dyra.. :/

Med tre hästar lever man lätt upp till uttrycket "ont om pengar har jag gott om". Det finns ALLTID grejer man vill ha. Benskydd har jag ju redan, men ändå... De är ju sååååå snygga och bra!

Allt går inte alltid som man tänkt sig...

Skulle till frissan i morse. Blev en hel makeover. Känns skönt att vara av med 15 cm hår. Det kan vara otroligt ivägen ibland. Sådär. Nu är det väck.

I alla fall. Gamle Amiral brukar få gå lös till och från hagen. Har aldrig varit några problem. I morse hade han dock andra planer... och lomade iväg åt ett annat håll. När jag ropade på honom satte han fart över gården i rask trav med svansen i vädret, ut på en traktorväg mellan åkrarna. Just idag när man hade en tid att passa.. så jäkla typiskt alltså. Ca 100 m bort vänder Amiral och lägger upp en EXTREM fart (han som aldrig brukar galoppera!) Han kutar i full fart tillbaka, tvärnitar framför mig, spretar ut ett framben och drar iväg igen i vilda bocksprång. DEN killen hade då INTE ont i sina knän, det säger jag bara. Han ångade tillbaka och förbi mig ut på vår väg mellan hagarna, så jag passade på att hämta ett elband som jag spände upp mellan dem, gick runt genom hagen, ut på vägen och hämtade honom. Amiral satte glatt ner huvudet i grimman, mycket nöjd med sig själv. Hm. Den turen bjuder jag på. Ett sant nöje att se honom må så bra i sina ben. :)

För övrigt hann jag i tid till frissan i alla fall. :) Men blev än en gång påminnd om att det inte finns något som heter "tid" i umgänget med hästar. De gillar rutiner, men skiter fullständigt i klockan eller vad du ska göra efteråt. De lever här och nu. Tänk vad skönt om vi människor också kunde göra det. Vi har en hel del att lära oss av våra hästar...

...eller som det står på skylten jag har beställt som ska hänga i stallet ovanför stalldörren:

"Förspilld är den tid som ej förflöt med kärlek".

Denna filmsnutt (filmad för ganska exakt ett år sedan) gav mig jobb som NH.kursledare vid Ponnylyckan i april 2011. Sedan den filmades har vårt samspel förbättrats enormt, till exempel ryggar han nu lös på kommando tre meter ifrån mig och har börjat flytta sidvärts från samma avstånd. Ny video kommer upp bara filmkameran är framme. Tills dess är detta allt som finns dokumenterat av våra lekar i ridhuset.

Är inbokad som kursledare vid ponnylyckan i år igen, NH-grundkurs i mars och fortsättningskurs i april. Det känns jättebra att få förtroende för det jag gör och få chansen att hjälpa andra förbättra kommunikationen med sin häst. Speciellt när kursdeltagare efteråt hör av sig och ivrigt berättar om sitt ökade samspel med hästen. <3 Hästar ger en så otroligt mycket på så många plan. Men det var efter att jag började tänka som en häst i kontakten med dem och iaktta och läsa av varje liten signal från hästen som jag fick den obeskrivliga känsla de ger mig idag. En häst är den bästa danspartnern i världen. <3

Bloggstart

Här är den. Min hästblogg. Efterfrågad och önskad. Jag har inte bloggat sedan "Lunarstorm" och är lite rostig, men det är väl bara att tuta och köra. :)

En stor fördel med denna blogg är att mina stackars Facebook-vänner får en chans att undvika mina hästinlägg (vilket inte varit lätt). För jag HAR faktiskt vänner som inte är hästintresserade. En hel del också. Så frågan är vem denna blogg är för, de som ÄR hästintresserade eller de som inte är det? ;)

Först och främst kanske det är på sin plats med en liten presentation...

Det här är Amiral, en 18-årig Svensk varmblodsvalack som varit min i 11 år. Han föddes i Sverige, gick på travet som ung och sprang in en hel del pengar. Tyvärr höll inte benen riktigt för travsporten, så karriären ändrade inriktning. Amiral blev min, och "Dressyrnörd" som jag var blev det en hel del dressyrträning. Han var dock inte lika imponerad som mig av detta så det blev nog inte så mycket av det hela... Jag läste på en hel del om westernridning och blev intresserad och sadlade om, bokstavligen. Och vad hände? Jo, hästen började plötsligt slappna av på ett helt annat sätt! Han blev både lugnare, smidigare och tryggare att rida. Så min passion för westernridning är nog egentligen denna goa killes förtjänst <3. Sedan två år tillbaka lever Amiral livets lata dagar i hagen med sina kompisar, då hans framknän informetat mig om att han behövde pensioneras. Knäna är lite darriga och det läcker ut ledvätska i hans leder, men han har inte ont i dem, äter med god aptit och busar runt i hagen som vilken häst som helst. Back on track och Glucosamin är bra grejer... :)

Det här är Nobbe, Haflinger född 2001. En pigg och busig häst som flyttade hit i april 2011 och genast tog sin plats som chefen i hagen. Han är en stark och duktig ledare som trots att han är minst i stallet har stallets största box (hur gick det till riktigt?). Nobbe är min läromästare. Han stoppar spinner, gör byten, sidepass, rollbacks etc; en mycket väl grundriden westernhäst. Nobbe behöver ridas mycket, egentligen mer än jag hinner med. Visst är det kul med pigga hästar, men lite jobbigt med bocksprång också. Nobbe är en social och klok häst med mycket humor - en stor personlighet.



Puss på dig, kompis!

Och slutligen, min Quarter Willies, född 2007. Denna kille flyttade hit som liten skrutt i februari 2009, och är den hästen av alla hästar jag nånsinn träffat som inte bara har gett mig mest gråa hår, utan även tagit störst plats i mitt hjärta. Willies är en kaxig kille med egna åsikter som gärna skriker istället för pratar om det är något han vill. Men han är oerhört vänlig, kramig och social. En riktig enmanshäst är han, lille Willies, blir osäker tvärt andra än matte är närvarande. Men på matte litar han blint.

Willies har haft en tragglig start på karriären, då hans inridning halkade efter rejält när vi upptäckte att hans kors var snedvridet och hela ryggraden inflammerad. Men nu är det fixat och inridningen är igång, i luuuuugn takt. I vår väntan på inridning har vi lekt en hel del med varandra i ridhuset, vilket har tagit vår kommunikation till otroliga höjder... Kort sagt: Willies är min spegel.

Här bor vi. Ja, hästarna i alla fall... kanske lite jag med. :) Stallet blev färdigt 22/12-11, innan dess gick hästarna på lösdrift. Hästarna hade nog inget emot att göra det, men jag ville ha en torr och ljus plats att vara med hästarna på... (och så tycker jag det är kul att mocka, men det kanske man inte ska säga så högt? :) ) Och plötsligt ligger jag inte vaken och tycker synd om hästarna längre under de nätter som regnet piskar mot fönstret och stormen viner runt knutarna. Så jäääääkla skönt!



Och det här är jag. Rebecca, 29 år och lycklig ägare till hästarna (och stallet) ovan. Jag har alltid varit intresserad av hästar och började rida innan jag började skolan. Dressyr var länge min stora passion (och har alltid en stor plats i mitt hjärta), men idag har jag helt gått över till westernridningen. "Äter" allt utom kossegrenar och barrel racing, för sånt är skitläskigt (speciellt kossor)! Dressyrridningen finns dock alltid kvar, mest i form av undervisning, då jag har några privatryttare jag undervisar i dressyr med deras egna hästar; något jag tycker är otroligt givande, lärorikt och verkligen skitkul! Många hästmänniskor känner nog igen mig från Midgårds Islandsstall, då jag jobbade där som hästskötare/ridinstruktör förut, många även som NH-kursledare vid Ponnylyckan, eller som ledare för Midgårds islandshästklubbs ungdomssektion. Men Ingen, absolut ingen känner igen mig från tävlingsbanorna. Orsak: NOLL tävlingsnerver. Pallar helt enkelt inte. Och ärligt talat gör det mig inget, min tävlingsinstinkt är inte särskillt hög. Mina hästar är mina vänner, psykologer, friskvårdskonsulter, avkoppling, drivkraft och fritid. Och jag tycker det räcker fint så.

Nu är det dags att gå och ta in hästarna, ge dem kvällsmat och kraaaamas. Hej hopp.