Här är vår nya film! :)

Löslongerar min lyhörda, rara lilla kille <3 Är sååå glad över det förtroende vi byggt upp, speciellt med tanke på att han inte funkar såhär med andra människor. :)

Ha en trevlig helg. :)

Om tillit och förtroende

Tog en uteritt med Nobbe igår. Han var rätt tittig och lite spänd. Det blåste en hel del och han hade en hel del att titta på... hoppade till för ett troll i skogen en gång men knatade i övrigt på, tyst och snällt. Han fick upp ett jäkla tempo på hemvägen men varken bockade eller drog iväg. Efter ett tag började han slappna av, beror nog på att jag också gjorde det för vid det laget hade jag förträngt min älgfobi. Jag har varit lite nojjig sedan jag fick veta hur många älgar som bor i Tranvik. 7-8 stycken är MYCKET för en liten by... :S Och då är det ju klart att han blir nojjig han också.

Idag kom hovslagaren och skruvade ur Nobbes broddar, verkade Amiral och skodde Willies fram. Willies hade tappat sin ena framsko och var tydligt påverkad av att knata runt med en enda sko. Han är så känslig, min lilla plutt. <3 Men nu går han jämt igen och är nöjd och glad. :)

Han var dock inte speciellt nöjd eller glad under skoningen... Han tycker det är urjobbigt med hovslagare. När han var liten kunde man inte ens borsta benen på honom utan att han sparkade mot en och man fick ännu mindre hålla en hov uppe i luften mer än en sekund. Det har vi tränat bort och i dagens läge kan jag sitta och krama om hans ben hur länge jag vill... men Willies litar i allmänhet inte på andra människor än matte, och idag blev han DUKTIGT sur på hovslagaren när hon inte släppte hans ben när han sa till. Efter ett tag törnade han precis (denna häst kan verkligen bli ordentligt ARG) och hovslagaren flög genom stallet och landade i ett hörn under Willies... såg verkligen inte bra ut, hon fick bula i huvudet och armbågen ordentligt islagen och uppskrapad och hon fick rejält ont. Willies hade tröttnat och lät henne inte lyfta en hov till!

Det hela slutade med att JAG fick dra bort de två sömmarna som satt i bakskorna (blev tvungen att variera bakhov vid skoningen, därav två sömmar per sko), vilket inte är min starka sida om man säger så, jag har verkligen tummen mitt i handen när det gäller hovslagargrejer... Tur att Willies accepterar mig, annars hade han fått "klonka" omkring med två lösa bakskor ett tag...

...Så nu är han bara skodd fram, men behöver verkligen skos upp bak igen. Han sliter hovar rejält och har verkligen inte mycket hov bak för tillfället... Hovslagarn kommer tillbaka och skor honom bak bara jag ringer. Vi ska träna hovlyft först.

Snart får man väl hålla i medan hon skor. Det är både för- och nackdelar med att ha det band jag och Willies har... <3 I övrigt är jag glad att jag har en lugn, tålig och bra hovslagare. :)

Då var det filmat. :)

Idag har Carro filmat mig och Willies i ridhuset. Vår gamla film behövde ju uppdateras inför NH-kursen i helgen...

Vår kontakt är helt otrolig! <3 :) Koncentration och kommunikation är 100 %. Det är som att dansa. Bara att släppa honom lös och köra igång. Allting är bara där och då, allt annat försvinner...

Idag var det såklart inte en av dom dagarna. Willies tyckte Carro och hennes kamera var väldigt intressanta på läktaren och han kändes inte helt 100 i övrigt heller. Å andra sidan har jag varit stressad hela dagen, vilket alltid påverkar honom. Å tredje sidan upptäckte jag att han hade en enda sko... och broddarna är kvar, och denna känsliga häst blir helt klart påverkad av snedheten det innebär... Carro tyckte i alla fall det såg bra ut, hon har inte sett oss leka sedan hon filmade oss sist, vilket var i januari förra året. Men själv jämför jag ju med alla andra gånger. Eller egentligen var det väl bara den där 100-procentiga koncentrationen jag saknade, från båda håll. Det blir tyvärr aldrig samma sak när man inte är ensam och har full fokus. Min scenskräck gör ju inte kamerans närvaro lättare heller... :S

Nå, vi får se vad det blev av det hela. :) Bara jag får filmen hem till mig och hinner klippa ihop den med lite musik och grejer. Förhoppningsvis ser folk vad NH kan ge trots att vi bara lekt i ridhuset typ en gång i månaden i ett par års tid... Men det är väl den dagliga hanteringen som ger resultat.

Bara den är klar till helgen är jag nöjd. Det bör även beaktas att denna häst gick mer på två ben än på tre innan vi började. :)

NH-grundkurs på Ponnylyckan lö-sö 10-15. :)

Red Nobbe i ridhuset idag. Ett par månader nu har han varit superpigg, och för en månad sedan kutade han mer än han gick... Nu har han börjat fälla sin vinterpäls, började rejält häromdagen. Och vad hände? Vårkänslorna som bortblåsta.

Idag red jag en MYCKET trög och "trött" liten Nobbe. Han gnäggade glatt och kom fram till mig i hagen som han alltid gör. Men sen tror jag lusten dog bort lite... För det första tyckte han att vi skulle rida ut idag. Han försökte ta alla ridvägar vi passerade som INTE leder till ridhuset. Men eftersom jag inte hade klätt mig efter väder och frös blev det ridhuset. Han fick mig verkligen att känna mig tung där inne... I skritten vinglade han på av och an med mindre mängd energi... trava gick ok, så länge vi snackade jogg... ställde jag någon form av krav på honom, t ex red sluta utmed långsidan, lät han som en gris och tyckte det var SÅÅÅÅÅ jobbigt och saktade av till skritt om jag inte drev på honom. Galopperade gjorde han typ 7 språng, sen tog energin slut och han ville sakta av...

Men, det gör inget. Han är min gulle-Nobbe i alla fall <3:) Och han piggnar i igen när han fällt klart, det gjorde han i alla fall förra året. Tills dess får jag väl se det positivt: Han bockar inte. ;)

Snacka om att blöta höet...

Det hände en olycka här hemma häromdagen.......

Mina hästar äter ett ganska torrt hösilage. Det kommer plastat i fyrkantiga dryga 300-kilosbalar som var och en innehåller två separata 150-kilosbalar med snören runt. Dessa balar är packade som i skivor, precis som vanliga, små höbalar är.

För att uppnå bästa hållbarhet genom hela balen öppnas de i ena änden och sen påbörjas båda balar inuti nästan samtidigt, så att så lite syre som möjligt kommer åt höet. Eftersom det är så torrt håller det då bra kvalitet ända till slut trots att bara tre hästar äter av den (tar ca 10 dagar). Jag förvarar balarna utomhus och bär in höskivor vartefter de ska vägar upp, skivorna väger ca 4 kg/st och jag tar 5-6 åt gången, så varje gång jag bär in blir balen ca 20-25 kg lättare.

Balarna står övanpå varandra i två "våningar" och bakom dem finns ett dike, och det är här historien börjar få en poäng... Diket i fråga är ca 1,5 m djupt, 2 m brett och fyllt till hälften med vatten såhär års. Det är alltså frågan om ett STORT dike.

Jag höll alltså på och bar in hö i vanlig ordning... tog en hög med skivor, vände mig om... ssschhhooooop, PLUMS! Lät det. Vände mig om igen och insåg att balen hade blivit baktung. ca 200 kg hö tippade över kanten på balen under, vände på sig i luften och föll RAKT ner i diket, plasten upp och höet ner med presenningen som var över balen underst. CRAP!!! Rusade tillbaka, smått i panik över höet som höll på att drunkna, samtidigt som jag hade lite svårt att hålla mig för skratt för situationen kändes så jäääkla typisk. Adrenalinet fick mig att "kasta" upp höet ur diket (inte allt på en gång då ;) ), balanserandes på två stenar. "Rädda det som räddas kan!!!".

Jag hade tur ändå, en del var dyblött men tack och lov hade plasten räddat det mesta. Och min snabba insats gjorde en del den med... Kan tänka mig hur det hade sett ut om den kanat ner under natten eller nåt...

Blöta hö åt hästar i all ära, men man kanske inte ska blöta 200 kg på en gång. :P

Det blev ingen träning i ridhuset i helgen. Kom på att det var bokat... :(

Höll lektion för Sandra och Rocky igår kväll och åker och håller en till ikväll. Sen en till på onsdag. Är jättekul att ge privatlektioner regelbundet åt samma ekipage för man kan verkligen se hur de utvecklas. Fullt såhär ofta brukar jag förståss inte ge dem lektioner i vanliga fall. Vanligen blir det 2-4 lektioner i månaden. Men det har blivit lite intensivare nu. Är alltid lika roligt. :)

Quarter under inridning. :D

Kan härmed offentligt konstatera att Willies inridning är igång på allvar. :) Efter en trög start med snedvridet kors och inflammerad rygg har han äntligen insett att snedheten och smärtan är borta och tar sig an sin nya uppgift med stor förtjusning. Han rids fortfarande med ledare och kan kännas lite oberäknelig då han busigt kastar till med huvudet då och då, men har hittills inte gjort några försök att få av sin ryttare. Rids nu i både skritt och trav, och hjälper för framåtdrivning, höger, vänster, halt och back håller på att tränas in. Han är lyhörd och känslig och rids in med sidepull, sits, ben och neckreining räcker bra. :) Han har även visat sig ha en otroligt bra balans på volt, inget "unghästvingel" alls, men sen är ju denna kille MYCKET marktränad under sina snart 5 år också.

Det hela går i alla fall framåt varje gång. :) Är dock fortfarande beroende av min vän Therese, då hon sitter på och jag leder, så det går lite långsamt framåt då vi endast tränar detta 1 eller max 2 dagar per vecka. Therese är en liten och lugn vuxen på 42 kg som delar min filosofi när det gäller hästar, är bra på att ta instruktioner och har dessutom passion för westernridningen. Själv har jag suttit på honom några gånger, men Willies vill vara hos matte... så han backar... han är otroligt beroende av stödet från mig fortfarande och blir osäker när han inte har det. Och han vill gärna följa mig hellre än sin ryttare... Så nu gäller det att jobba på hans självförtroende; tömkörning och mer och mer självständig ridning, i små steg som allt annat. Det sista jag vill är få bakslag med denna häst.

På tisdag kommer Carro med filmkameran i högsta hugg. Ny film behövs till NH-kursen jag ska hålla nästa helg. Den gamla känns... gammal... Behöver visa att det går lika bra utan godis och att han går att jobba med på större avstånd än 50 cm, vilket jag fått lite kritik för i efterhand. Nu råkar det ju vara så att godisen är en form av positiv förstärkning och att Willies alltid blivit tränad så och aldrig börjat tigga. Jag är inte heller den enda som tränar med godis, kolla in t ex Tobbe Larsson när han tränar sina hästar. Att jag jobbar Willies så nära inpå mig är något jag gör frivilligt, vi läser varandras kroppsspråk så bra och vill båda vara nära. Men det går på större avstånd också. :) Tanken med filmningen är att få med löslongeringen utan stängsel, ryggning från avstånd och med minimala hjälper och äventuellt sidförande också. Och vad vi nu hittar på... Känns dumt att visa en film på kursen som känns allt annat än up-to-date... Laddar upp den här sen också. :)

Jag såg förresten ett youtube-klipp där Tobbe LArsson jobbar med en häst och jag insåg att vi jobbar mycket lika och med liknande saker (med skillnad att hans hästar ofta går på två ben medan mina brukar hålla sig på fyra... än iaf). Klippet finns länkat här... http://www.youtube.com/watch?v=ce7sXbDay6c

Nu blev jag extremt träningssugen... ridhuset imorron bitti. Och sen en ridtur med Nobbe på dagen. Dags att ta in hästarna. Natti natt. :)

Hälta, sjukdom och livets ironi...

Jag har influensa. :( Jag är i allmänhet en tålig, frisk person med hög motståndskraft, tyvärr med rätt låg smärtgräns. Men ibland tar den även mig, den jäveln...

Tror det är 4 år sedan sist nu, eller 3, minns inte riktigt. Den gången hade jag 39 graders feber i tre dagar (jag som ALDRIG brukar ha feber) och ett CRP på 180 (ska va under 8...) Läkaren påstod att det var Svininfluensan. Oavsett vad det nu var jag hade, kändes det bra att ha överlevt skiten. När jag för en gångs skull blir sjuk blir jag det ordentligt...

I torsdags kväll var det tydligen dags igen, inte för knorrfebern då, men likt förbannat för influensa. Är inte förvånad egentligen, då min dotter blev frisk två dagar tidigare efter att ha legat sjuk i 10 dagar, men jag brukar klara mig i alla fall, hur sjuka mina nära och kära än är. Nå, denna gång gjorde jag alltså inte det, och nu har jag haft feber, rivjärnshosta, snuva, huvudvärk, pipande ögonvrå, kroppsvärk, sömnlösa nätter, igensvällda bihålor, you name it... Och här kommer det mest irriterande av allt... Sedan dagen då jag blev sjuk har det varit strålande solsken. ALLA dagar. TOPPEN ridväder. Och vad gör jag?  Jo, ligger inne och är grinig och sjuk. Livets ironi...

Min gamla gubbe Amiral har det inte så lätt just nu han heller. :(
En morgon för ungefär fem år sedan, när jag skulle ta ut honom på morgonen, var han halt. Han måste ha sparkat till i väggen under natten eller något, för han mådde utmärkt kvällen innan. Han var blockhalt i 6 veckor och behövde rätt lång tid efter det innan han blev helt bra.

Nu har han gjort det igen. Samma sak, antar jag, känns lite de ja vu över det hela, med skillnaden att det är i mitt eget stall den här gången. Nu står stackarn i sjukhage med tre stödlindade ben och kan inte alls använda sitt vänstra bakben. :( Har smörjt med Arnika och avvaktar, det var inte svullet i morse men lite varmt. Ska ut och ge daghö och kolla benet nu. Lär ju knappast vara bra för hans leder detta, nu när framknäna får extra belastning och allt. :(

...Så nu får vi ta och krya på oss tycker jag. Både matte och Amiral. Såhär kan vi ju inte ha det.