Bloggen är i nuläget vilande...

... Pga tidsbrist...

Det betyder dock inte att det inte är full rulle här! :) tränar hästar för allt vad benen håller, även om jag inte alltid hinner och orkar skriva om det. ;) kommer nog igång med skrivandet igen när kroppen blir bättre och har energi över till bloggen när den hållit igång en hel dag.

Tja då! :)

Islänningar vs westernhästar

Har varit ledig från jobbet idag, så jag tänkte passa på och träna båda hästar. Kroppen tänkte dock bara gå med på att träna en, så Nobbe var den enda som fick komma ut... Willies verkade som vanligt riktigt ledsen över att jag tog ut Nobbe istället för honom; försökte påta ner nosen i Nobbes grimma, drog i Nobbes grimskaft osv. Mer arbetsvillig häst har jag då aldrig träffat...

Idag fick Nobbes träning, efter skritt till ridhuset, börja med en kort promenad längs vägen, för ridhusets ägare hade lösa hästar där som busade av sig. Vi gick iväg en sväng och på vägen tillbaka spontanstack Nobbe i vilda bocksprång från skritt bredvid mig, begriper inte vad han får för fnatt ibland...

Väl i ridhuset hade vi sällskap av två främmande 3-åriga islänningar på inridning samt två lika främmande människor. Nobbe tyckte hästarna var väldigt intressanta och intresset var såklart ömsesidigt; de hade nog mycket hellre hälsat på varandra och busat runt än att tränas just då. Nobbe hade än en gång bråttom i skritten och var trög i traven. Sen skulle jag ta en galopp med bockbus som resultat. Det var ett jävla bockande på honom nuförtiden... Tror jag måste börja longera honom en stund innan jag rider, han verkar ha betydligt mer energi än jag hinner göra av med.

Vi hann i alla fall med en hel del skänkelvikningar i skritt och trav, lite perfekt utförd snake-trail, några spins och ett antal halter från trav utan tygelkontakt som imponerade på de andra i ridhuset. :) innan jag gick kunde jag inte låta bli att yttra orden: "en stor fördel med westernhästar: de tvärnitar på ett whoa från alla gångarter".

Islänningar får glassa bäst de vill med sin tölt. Min bromssträcka är och förblir kortare, mina tygeltag är och förblir mindre och min kärlek till westernridningen kommer aldrig att upphöra. En ökad tölt på en  kraftig islänning med mycket vilja är verkligen inte illa det heller, jag har jobbat med islänningar i många år, ägt, haft på foder etc.

Men det var westernridningen jag fastnade för. Och om jag sen är Ålands enda "cowgirl" må jag vara det. Tycker bara synd om de som aldrig har suttit på en välriden westernhäst. För de kan omöjligt förstå vad jag pratar om.

För övrigt har hästarna varit glada och nöjda med nyförstorad hage idag igen. Jäkla bra granne man har! :)

Jag bestiger mount everest,,,

Idag har jag och Willies gått på långpromenad i skogen. Han skrittade på VÄLDIGT snabbt när han insåg att vi skulle ut på skogsäventyr; han ÄLSKAR skogspromenader. :) är lite som att rasta en hund när man tar med Willies på promenad; han gick runt och nosade på marken, kissade två gånger och bajsade en. Skulle han inte knapra blåbärs- och granris där han kommer åt hade man ju funderat på om han brukar gnägga eller skälla.. ;) skogspromenader med Willies blev avkoppling och nöje den dagen han lärde sig "gå fot" ;) , innan dess var det ett smärre träningspass... Då brukade jag gå en promenad med Amiral efteråt, bara för att få koppla av lite, helt slut blev man. :)

Kliva upp på en sten kan vem som helst göra, även folk som är höjdrädda. Ju större stenen är, desto svårare år det att komma upp på den, desto räddare blir de höjdrädda och desto mer stolt och glad blir  man när man kommit upp. Att äga Willies är som att bestiga mount everest: det är en fysiskt och psykiskt krävande resa som tar lång tid att genomföra. Ibland vill man bara ge upp och undrar om man ska klara det.. Men för varje meter man klättrar, desto närmare toppen kommer man. Och ju högre man kommer, desto bättre känns det. Och efter varje etapp ökar glädjen och stoltheten.

Willies är min mount everest, mitt livs utmaning och min stolthet. De som inte vet var vår resa började kan omöjligt förstå hur långt vi har färdats. Det är just därför han är så speciell för mig. För varje meter jag klättrar växer jag som människa.

Shoot for the moon! Even if you miss, you'll land among the stars... <3

Uppdaterar lite grann... :)

Hinner inte riktigt med att skriva här när hästarna äntligen är igång. :) men då jag har ett antal läsare gör jag så gott jag kan. :) det är roligt att se att jag har ett stadigt antal läsare på varje inlägg, trots att jag inte satsat ett dugg på design o dyl. Inte ens foton är ju med eftersom jag skriver inläggen med min i-pad. Men nu är ju faktiskt inte planen med denna blogg att få mängder av läsare, snarare att skriva en "öppen" dagbok om mitt hästliv för min egen skull och för de som är intresserade av att läsa  dess innehåll... T ex tror jag det kan vara kul för Nobbes gamla ägare att läsa vad vi gör och hur det går för oss... Eller hur, Catarina? ;)

Fredag:
Denna dag fick min glada dotter åka på Nobbe till och från ridhuset och så red jag där. Kom på att det var ett jäkla bra sätt att kunna träna Nobbe fast min man inte var hemma, utan att min dotter blev ensam hemma. :) nobbe tycker jättemycket om min dotter, det märks tydligt. Han blir både glad och stolt när han får bära henne och står tålmodigt still när hon bökar sig på och av.
I ridhuset tränade jag mest i skritt: skänkelvikning i en mängd olika mönster samt grundarbete som snake-trail, tempoväxlingar och voltarbete. Nobbe kan ju det här men det är viktigt att träna grunder då och då, eftersom allt annat bygger på dessa. Nobbe kändes väldigt pigg i skritten, lite som att han skulle ladda iväg när han bara fick chansen. Men han skötte sig fint och gjorde det han skulle. Sen tränade jag lite voltarbete i jogg men då kändes han snarare väldigt slö, som om han kunde bryta sv till skritt när han bara fick chansen... Lustig häst, det där. :)

Lördag:
Idag red jag ut längs grusvägarna i byn. Solen sken och det var vindstilla. Nobbe tittade ängsligt in genom den djupa skogen då och då (tänk om det kommer ett spöke och äter upp oss...) men knatade på. Var dock lättare att rakrikta på hemvägen... ;) det blev en hel del skritt, mycket trav och även en galopp. Utan sken och bocksprång. ;) lugn och skön tur med andra ord. :)

Förresten fick jag äntligen hem Willies sidepull i torsdags, så premiären av den blev ju väldigt lyckad, då han skötte sig utmärkt under longering med ryttare i alla gångarter samt skrittade på en stund med ryttare även självständigt. :) snart är han färdig för att börja sin grundutbildning med mig... Några gånger till med medhjälpare bara, så är han en trygg och säker kille att sitta på. :) ni kanske kan tänka er hur ivrig jag är... Två år senare än planerat är SÅÅÅ mycket bättre sent än aldrig. :))

Inridning/miljöträning

Willies var så otroligt duktig idag!! :)))

Först blev det longering/miljöträning, eftersom det var tre unghästar till i ridhuset som alla skulle tränas... Och Willies är INTE van vid att främmande hästar springer runt i ridhuset när han är där. Det gick rätt bra så länge vi höll oss på egen banhalva, men när unghästarna reds i galopp på spåret runt oss blev det för mycket för honom - han blev skiträdd/exalterad, stack, bockade och stegrade sig. Tredje gången de stormade förbi hölls han dock lugn, eftersom jag underhöll honom med att sänka huvudet för lätt tryck i tygeln så han fick något annat att tänka på. :) longerade honom en stund så han fick springa av sig lite. Efter ett tag avlägsnade de andra hästarna och ryttarna sig från ridhuset, och den enda miljöträningen som blev kvar var de hårda vindarna som ven runt knutarna och lite hästar som frustade i hagen bakom ridhuset. Men vid det här laget störde de ljuden honom inte det minsta. :)

Sen hoppade Corinne upp på hans rygg och han började genast ivrigt krafsa i marken med ena framhoven. Han ÄLSKAR att bli riden; tycker det är häftigt och jättekul! :) jag longerade Willies och Corinne i både skritt, trav och galopp i båda varv ett par gånger och sen tog jag loss longerlinan så de skulle få skritta lite självständigt. Willies ville ju som vanligt inte lämna matte så jag fick ställa mig på läktaren till slut. Han är så mammig och söt, lille Willies. Går både sidepass och baklänges låååånga sträckor för att närma sig mig. Precis som om det fanns ett magnetfält mellan oss. :) men han var riktigt duktig när han skrittade på på slutet, lugnt, koncentrerat och i en helt vettig form. :)

Det kommer att bli en MYCKET fin ridhäst av denna diamant med tiden. Bara man skulle få en regelbundenhet i träningarna så man kommer framåt. Med denna nystart är i alla fall motivationen på topp, både för häst, matte och medhjälpare. :)