Det finns inga ord för hur TACKSAM jag är, för veterinären, som har lika stort hjärta som mig, men kompetensen för att avgöra Amirals öde. Inga ord för hur FÖRVÅNAD jag blev över utgången av besöket. Inga ord för hur HÄRLIGT det var att höra att Aniral trivs hos mig och vill vara kvar ett tag till... Och att hon tycker han är värd chansen! <3 han är stark, klok och i god kondition för tillstånd och ålder, och har kämparglöd och livsgnista. Och inte tror hon han har så ont heller, bara att lederna inte fungerar i kylan när artrosen är så långt gången. Hon undersökte honom rejält, med visitertång i hovarna och allt, ömmade inte någonstans! Härligt för övrigt även att se att jag gjort en bra verkning, och inte bidragit till tillståndet kan jag ju säga! (Jo, jag verkade mitt livs första fyra hovar i torsdags - med gott betyg!) :) när hon undersökte knölarna i halsen, som är misstänkt godartade cancerknölar, stod han och myste av "massagen". :)
Ordination:
5 dagars fenidyn-kur (anti-inflammatoriskt och smärtstillande)
3-7 dagars boxvila
Sedan förlänga utevistelsen i spåntäckt sjukhage undan för undan.
Hålla honom varm. Mycket täcken, mycket mat.
Och mycket, mycket kärlek. <3
Fast det sista har jag ordinerat alldeles själv. ;)
Ikväll hade Willies VÄLDIGT bråttom in i stallet, ville bara springa, springa... Släppte honom vid dörren och istället för att springa in till maten i sin box, sprang han RAKT fram till Amiral och blåste lugnt i hans näsborrar en bra stund. Sedan gick han in i sin box, tog en tugga kraftfoder och återgick sedan till att hälsa på Amiral. Kan säga att det var tydligt att han hade saknat sin vän som stått inne hela dagen. <3 gissa om det skulle bli tomt här utan gamle Amiral. Vi behöver honom allihopa! <3
Och kärleken till denna kloka, vänliga varelse, som än en gång blivit räddad från döden och fått en ny chans, har bara blivit större i och med detta. Hoppas innerligt behandlingen hjälper nu. Han lever på lånad tid och livsgnista, trots cancer och långt gången artros, utan att gnälla, sura eller grina.
Och jag - jag tackar gudarna för varje ny dag jag får med denna häst. <3
måndag 14 januari 2013
söndag 13 januari 2013
Pegasus väntar, jag måste gå...
Min e-postadress innehåller ditt namn.... Den har funnits med lika länge som du. Hela mitt vuxna liv... Jag skriver ditt namn varje dag... Men även om jag inte gjorde det, finns det för evigt inristat i mitt hjärta.
Jag var bara 18 år. Du var bara sju. Du hade sprungit in nästan 80.000kr på Solvalla, men blev sjuk i bakbenen. Trots operation blev du aldrig så bra igen att du kunde tävla fullt ut. Därför leasades du ut och kom till Åland. Men benen höll inte för travet mer. Du skulle avlivas.
Bara några dagar innan räddade jag dig från en alltför tidig död. Snäll och väluppfostrad var du redan då men väldigt stressad och nervös. Med åren fick jag dig att lita blint på mig, och du fick mig att lita på dig. Du har lärt mig så otroligt mycket om hästar; hur ni fungerar och tänker, om vänskap, tillit och förtroende. Sista åren tog vi mysiga skogspromenader tillsammans. Utan grimmor och rep som förstör tillitens magi. Du följde mig ändå, över diken, stock och sten. För du kände dig trygg med mig.
Efter allt du har gjort för mig, kan jag inte ignorera ditt beslut. Din sista önskan. Du berättar det med så tydliga ord. Frustar sakta och ser mig lugnt i ögonen, med en trygghet som säger "det är lugnt, matte. Jag orkar inte ha ont längre. Tack för all tid tillsammans, men det är dags nu". Berättar att du är redo att träffa Pegasus, den bevingade, vita hästen, som för dig till stora, gröna ängar utan slut, full med hästar att leka med.
Du travar friskt och lite snopet ut på ängen när du upptäcker att benen inte gör ont längre. Du rör sig snabbt och lätt, helt utan smärta. Lägger glatt av flera glada bocksprång och galopperar sedan i full fart mot de andra hästarna på ängen. Springer, leker och njuter av livet i solen med munnen full av gräs.
Jag står här, på andra sidan, med din grimma i handen. Framför mig ligger din stora, tunga kropp. Den är alldeles stilla. Grävskopan startar i bakgrunden... Tårarna vill inte sluta rulla nedför mina kinder.... Jag ser bara din livlösa kropp, inte ditt ivriga springande på ängen.
Jag önskar så att jag ser det en dag. Att Nobbe slutar skrika efter sin vän, att Willies slutar titta mot det håll dit vi gick och du aldrig mer kom tillbaka.
Och jag tackar innerligt för de tolv åren jag fick med dig, käre vän. För både skratt och tårar, lärdomar, vänskap och trygghet. Och för att du så tydligt berättade för mig: "nu matte, är det dags att gå. Tack för allt du gett mig, men nu måste jag gå. Och ja, jag älskar dig också."
Jag var bara 18 år. Du var bara sju. Du hade sprungit in nästan 80.000kr på Solvalla, men blev sjuk i bakbenen. Trots operation blev du aldrig så bra igen att du kunde tävla fullt ut. Därför leasades du ut och kom till Åland. Men benen höll inte för travet mer. Du skulle avlivas.
Bara några dagar innan räddade jag dig från en alltför tidig död. Snäll och väluppfostrad var du redan då men väldigt stressad och nervös. Med åren fick jag dig att lita blint på mig, och du fick mig att lita på dig. Du har lärt mig så otroligt mycket om hästar; hur ni fungerar och tänker, om vänskap, tillit och förtroende. Sista åren tog vi mysiga skogspromenader tillsammans. Utan grimmor och rep som förstör tillitens magi. Du följde mig ändå, över diken, stock och sten. För du kände dig trygg med mig.
Efter allt du har gjort för mig, kan jag inte ignorera ditt beslut. Din sista önskan. Du berättar det med så tydliga ord. Frustar sakta och ser mig lugnt i ögonen, med en trygghet som säger "det är lugnt, matte. Jag orkar inte ha ont längre. Tack för all tid tillsammans, men det är dags nu". Berättar att du är redo att träffa Pegasus, den bevingade, vita hästen, som för dig till stora, gröna ängar utan slut, full med hästar att leka med.
Du travar friskt och lite snopet ut på ängen när du upptäcker att benen inte gör ont längre. Du rör sig snabbt och lätt, helt utan smärta. Lägger glatt av flera glada bocksprång och galopperar sedan i full fart mot de andra hästarna på ängen. Springer, leker och njuter av livet i solen med munnen full av gräs.
Jag står här, på andra sidan, med din grimma i handen. Framför mig ligger din stora, tunga kropp. Den är alldeles stilla. Grävskopan startar i bakgrunden... Tårarna vill inte sluta rulla nedför mina kinder.... Jag ser bara din livlösa kropp, inte ditt ivriga springande på ängen.
Jag önskar så att jag ser det en dag. Att Nobbe slutar skrika efter sin vän, att Willies slutar titta mot det håll dit vi gick och du aldrig mer kom tillbaka.
Och jag tackar innerligt för de tolv åren jag fick med dig, käre vän. För både skratt och tårar, lärdomar, vänskap och trygghet. Och för att du så tydligt berättade för mig: "nu matte, är det dags att gå. Tack för allt du gett mig, men nu måste jag gå. Och ja, jag älskar dig också."
Det tyngsta inlägget jag någonsin har skrivit
För drygt fyra år sedan började Amirals knäleder bli allt sämre. Första tiden märktes det bara genom att frambenen ville vika sig om man red honom lång och låg, det gick bra en stund och sen började de bli ostadiga i knäleden. På våren när hovslagaren kom och skulle sko om honom och verkade ena framhoven började andra framknäet skaka.. Så jag tog beslutet att det inte blir mer skor nu. Barfota pensionär. Minns så bra sista gången jag satt på hans rygg, barbacka med grimma skrittade vi den korta biten till betet.
Sen fick han flera sköna år som pensionär. Lederna blev dock sämre och sämre. Han fick glucosamin, Msm, back on track knäskydd. Han behövde mer och mer mat för att hålla hullet. Somrarna i värmen gick bra, men höst och vinter blev han mer och mer stilla. Snäll och rar som alltid, kramig, vänlig och go. Tyckte om sitt pensionärsliv och strosade på som sällskap i hagen.
Denna vinter har jag sett en klar försämring, mycket snabbare än tidigare. Knäna är väldigt galliga och känner man på vänster framknä känns det som om det saknas en bit i det, brosket är bortnött så det har blivit som ett vätskefyllt "hål" i knäet. Han är bockbent och stel och det knäpper i hans leder, men livsglädjen är kvar och han gör roliga mooves i hagen när han busar med de andra hästarna. Dock mer och mer sällan...
I torsdags verkades han. Trots att benet ställdes ner med någon minuts mellanrum ville det andra benet inte klara den ökade vikten. Benet sattes ner och han lyfte snabbt på det andra benet och började trampa med det, varje gång..
Igår kväll, lördag, när jag skulle ta in dem för kvällen kom inte Amiral till grinden. Han stod längst bort i hagen, tog ett steg, stannade. Väntade på mig... Jag gick fram och han satte glatt nosen i grimman som vanligt.. Så började jag gå.. Och Amiral stappla. Han kunde knappt gå, stackarn. :( det var som om lederna i benen inte fanns längre. ;((( fick in honom och ringde veterinär, som sa att jag skulle hålla honom varm med dubbla täcken och ha honom inne om det gick, men han blir väldigt stressad av att vara inne och vill ut...
I morse var han visserligen väldigt stel, men gick skapligt. Fick komma ut till sina kompisar efter ett par timmar ensam inne. Stod sen och hängde i några timmar tills det var dags för daghö... - samma problem igen. Kan och vill inte ta ett enda steg i onödan. Stapplar sig fram... Och jag inser vad jag måste göra. Det värsta beslut en hästägare kan ta.. .... Kan inte med ord beskriva hur ont det gör i hjärtat. :(
Nu har jag fått tillstånd av markägaren bakom vårt hus att gräva. Grävskopan är kontaktad. Veterinären kommer ut och gör en sista undersökning och bedömning imorgon. Men jag vet så väl var det slutar. Tolv års stark vänskap slutar nästa vecka i en grop bakom vår gård. Den slutar med en human lugnande spruta, en överdos sömnmedel och en slutlig spruta i hjärtat. Jag kommer att vara där, krama, hålla om, ta av grimman och säga förväl... Förväl till min underbara, goda vän jag räddade livet på för tolv år sedan, och nu har ett ansvar att inte låta lida längre. Jag gav honom många, härliga år till...
Jag får leva på det. Och hoppas att tårarna en dag slutar rinna.
Sen fick han flera sköna år som pensionär. Lederna blev dock sämre och sämre. Han fick glucosamin, Msm, back on track knäskydd. Han behövde mer och mer mat för att hålla hullet. Somrarna i värmen gick bra, men höst och vinter blev han mer och mer stilla. Snäll och rar som alltid, kramig, vänlig och go. Tyckte om sitt pensionärsliv och strosade på som sällskap i hagen.
Denna vinter har jag sett en klar försämring, mycket snabbare än tidigare. Knäna är väldigt galliga och känner man på vänster framknä känns det som om det saknas en bit i det, brosket är bortnött så det har blivit som ett vätskefyllt "hål" i knäet. Han är bockbent och stel och det knäpper i hans leder, men livsglädjen är kvar och han gör roliga mooves i hagen när han busar med de andra hästarna. Dock mer och mer sällan...
I torsdags verkades han. Trots att benet ställdes ner med någon minuts mellanrum ville det andra benet inte klara den ökade vikten. Benet sattes ner och han lyfte snabbt på det andra benet och började trampa med det, varje gång..
Igår kväll, lördag, när jag skulle ta in dem för kvällen kom inte Amiral till grinden. Han stod längst bort i hagen, tog ett steg, stannade. Väntade på mig... Jag gick fram och han satte glatt nosen i grimman som vanligt.. Så började jag gå.. Och Amiral stappla. Han kunde knappt gå, stackarn. :( det var som om lederna i benen inte fanns längre. ;((( fick in honom och ringde veterinär, som sa att jag skulle hålla honom varm med dubbla täcken och ha honom inne om det gick, men han blir väldigt stressad av att vara inne och vill ut...
I morse var han visserligen väldigt stel, men gick skapligt. Fick komma ut till sina kompisar efter ett par timmar ensam inne. Stod sen och hängde i några timmar tills det var dags för daghö... - samma problem igen. Kan och vill inte ta ett enda steg i onödan. Stapplar sig fram... Och jag inser vad jag måste göra. Det värsta beslut en hästägare kan ta.. .... Kan inte med ord beskriva hur ont det gör i hjärtat. :(
Nu har jag fått tillstånd av markägaren bakom vårt hus att gräva. Grävskopan är kontaktad. Veterinären kommer ut och gör en sista undersökning och bedömning imorgon. Men jag vet så väl var det slutar. Tolv års stark vänskap slutar nästa vecka i en grop bakom vår gård. Den slutar med en human lugnande spruta, en överdos sömnmedel och en slutlig spruta i hjärtat. Jag kommer att vara där, krama, hålla om, ta av grimman och säga förväl... Förväl till min underbara, goda vän jag räddade livet på för tolv år sedan, och nu har ett ansvar att inte låta lida längre. Jag gav honom många, härliga år till...
Jag får leva på det. Och hoppas att tårarna en dag slutar rinna.
fredag 4 januari 2013
Hingsten Kalle Kanon
Trots influensa kan jag nog klappa mig på axeln idag, då jag har varit riktigt duktig och fått en hel del gjort. :) förutom det vanliga med mockning, bära vatten, väga hö osv som är en daglig sysselsättning oavsett tid och hälsotillstånd har jag även longerat kalle kanon alias Nobbe i ridhuset. Lät honom först skena av sig lös i lustiga krumbukter och longerade sedan. Noterade att han börjar bli riktigt snygg i hullet nu. :) tränade tempoväxlingar i trav och galopp, vilket gick jättebra! Han hade dock massor av energi kvar även på vägen hem. Såg en annan häst och blev hingst i 5 minuter. Frustade och dansade fram i vacker passage en bra stund... Knashäst. :)
Sen har jag faktiskt städat huset och lagat mat idag också. Så nu känner jag att jag kan ta en välförtjänt slapparkväll i soffan så man kryar på sig. Feber får jag sällan, men det är lite jobbigt att känna sig som en boll i huvudet också och producera en halv liter snor i timmen (känns det som).
Men det är inte så farligt (när man inte är man) ;) imorgon planeras markarbete med Willies i ridhuset samt kvällsjobb. Hoppas på fortsatt förbättring av flunsan, utan bakslag. Sängliggande är jag aldrig om jag inte måste.
Sen har jag faktiskt städat huset och lagat mat idag också. Så nu känner jag att jag kan ta en välförtjänt slapparkväll i soffan så man kryar på sig. Feber får jag sällan, men det är lite jobbigt att känna sig som en boll i huvudet också och producera en halv liter snor i timmen (känns det som).
Men det är inte så farligt (när man inte är man) ;) imorgon planeras markarbete med Willies i ridhuset samt kvällsjobb. Hoppas på fortsatt förbättring av flunsan, utan bakslag. Sängliggande är jag aldrig om jag inte måste.
torsdag 3 januari 2013
Djurägares tunga ansvar
Amiral börjar bli stel i knäna igen. De är galliga och svaga. Det påminner mig om det tunga avsvaret man har som djurägare.
Som djurägare är man både domare och bödel. Man ska kunna avgöra om en häst lider så mycket av något att den bör avlivas, och man ska ha hjärta att klara av att ta bort dem om de gör det. Men hur kan man egentligen veta? Och vad ger oss rätten att leka Gud?
Jag har aldrig tagit bort en häst, men har varit väldigt nära en gång. Nattfari var en 22-årig problemhäst med kraftigt exem och kronisk bronkit som jag fick gratis för att han var så oberäknelig. Tyvärr stämde inte personkemin varken mellan oss eller mellan honom och Amiral, och då denna häst varit vandringspokal hela sitt liv, och var allt annat än i skick i kroppen, bokade jag en kille som skulle komma hit med bultpistol, en som skulle hålla i honom så jag själv slapp vara med och en som hade grävskopa. Trots att jag aldrig riktigt fastnade för hästen i fråga var det ett fruktansvärt jobbigt beslut och tanken på att bestämma över om en annan levande varelse skulle få leva eller inte kändes otroligt fel. Samtidigt visste jag att det inte fungerade att ha honom kvar och att han inte skulle behöva flytta mer, han hade alltför tungt förflutet. Jag grät som en tok de sista dagarna innan...
Dagen innan avlivningen hittade jag en annons på Hästnet om en NH-instruktör som sökte problemhäst, gärna äldre islandshäst. Så jag gav det en sista chans och ringde dit... Malin visade sig vara en jätterar tjej som tog hand om dessa olyckliga individer och hjälpte dem, gav dem fina sista år i stora hagar med fri tillgång på mat... Så jag lastade hästen och åkte till Sverige med honom, gav bort honom till henne. Och de hittade fram till varandra direkt...
Så jag slapp genomföra det den gången, tack och lov... Nästa blir betydligt värre. Jag fullkomligt ÄLSKAR alla mina tre hästar och om jag inte klarade av det med en häst jag inte föll för, hur tusan ska det då gå med mina älsklingar? Ändå vet man som sagt... Man har det tunga ansvaret. Och kan inte låta dem lida. Ingen avlivar dock gamla människor som har ont, även om de ber om det. Så då är frågan, är vi humanare med människorna eller djuren?
Än så länge trivs Amiral med sitt liv. Han äter och håller hullet. Jag vet inte säkert, men antar att han har ont. Däremot vet jag många som hade tagit bort honom. Han gör ingen "nytta", har "ingen framtid" och "bara kostar pengar"... När jag köpte honom som 7-åring skulle hans dåvarande ägare ta bort honom, så hans liv är redan förlängt med 12 år. Men ändå... :(
Jag har tagit mitt beslut. Så länge han själv vill får han loma runt och vara en väldigt dyr prydnad. Så länge han springer i hagen ibland, äter bra och är snäll med hästar och människor. Så länge han vill leva... Och den dagen han säger att han inte vill och orkar längre, då lovar jag att avsluta hans lidande, med sitt huvud i min famn. Min stora, snälla Amiral... Jag kommer att stå vid din sida in i det sista. Jag älskar dig till tidens slut. <3
Som djurägare är man både domare och bödel. Man ska kunna avgöra om en häst lider så mycket av något att den bör avlivas, och man ska ha hjärta att klara av att ta bort dem om de gör det. Men hur kan man egentligen veta? Och vad ger oss rätten att leka Gud?
Jag har aldrig tagit bort en häst, men har varit väldigt nära en gång. Nattfari var en 22-årig problemhäst med kraftigt exem och kronisk bronkit som jag fick gratis för att han var så oberäknelig. Tyvärr stämde inte personkemin varken mellan oss eller mellan honom och Amiral, och då denna häst varit vandringspokal hela sitt liv, och var allt annat än i skick i kroppen, bokade jag en kille som skulle komma hit med bultpistol, en som skulle hålla i honom så jag själv slapp vara med och en som hade grävskopa. Trots att jag aldrig riktigt fastnade för hästen i fråga var det ett fruktansvärt jobbigt beslut och tanken på att bestämma över om en annan levande varelse skulle få leva eller inte kändes otroligt fel. Samtidigt visste jag att det inte fungerade att ha honom kvar och att han inte skulle behöva flytta mer, han hade alltför tungt förflutet. Jag grät som en tok de sista dagarna innan...
Dagen innan avlivningen hittade jag en annons på Hästnet om en NH-instruktör som sökte problemhäst, gärna äldre islandshäst. Så jag gav det en sista chans och ringde dit... Malin visade sig vara en jätterar tjej som tog hand om dessa olyckliga individer och hjälpte dem, gav dem fina sista år i stora hagar med fri tillgång på mat... Så jag lastade hästen och åkte till Sverige med honom, gav bort honom till henne. Och de hittade fram till varandra direkt...
Så jag slapp genomföra det den gången, tack och lov... Nästa blir betydligt värre. Jag fullkomligt ÄLSKAR alla mina tre hästar och om jag inte klarade av det med en häst jag inte föll för, hur tusan ska det då gå med mina älsklingar? Ändå vet man som sagt... Man har det tunga ansvaret. Och kan inte låta dem lida. Ingen avlivar dock gamla människor som har ont, även om de ber om det. Så då är frågan, är vi humanare med människorna eller djuren?
Än så länge trivs Amiral med sitt liv. Han äter och håller hullet. Jag vet inte säkert, men antar att han har ont. Däremot vet jag många som hade tagit bort honom. Han gör ingen "nytta", har "ingen framtid" och "bara kostar pengar"... När jag köpte honom som 7-åring skulle hans dåvarande ägare ta bort honom, så hans liv är redan förlängt med 12 år. Men ändå... :(
Jag har tagit mitt beslut. Så länge han själv vill får han loma runt och vara en väldigt dyr prydnad. Så länge han springer i hagen ibland, äter bra och är snäll med hästar och människor. Så länge han vill leva... Och den dagen han säger att han inte vill och orkar längre, då lovar jag att avsluta hans lidande, med sitt huvud i min famn. Min stora, snälla Amiral... Jag kommer att stå vid din sida in i det sista. Jag älskar dig till tidens slut. <3
Snörvel, host host...
Börjar året med influensa istället för hästträning. :( BLÄÄÄ!
Hann med en promenad med Willies på nyårsdagen. Nu får man väl vänta tills det här fanskapet ger med sig.... Skulle ha ridit Willies idag, en kompis skulle ha kommit och ledit honom och allt, men se det vart int det... Istället sitter man här och andas genom munnen för om jag stänger den tror jag att jag ska kvävas. Och det blir så svårt att snyta sig två gånger i minuten om man kvävs.
Krya på sig nu då... Kurera, kurera....
Hann med en promenad med Willies på nyårsdagen. Nu får man väl vänta tills det här fanskapet ger med sig.... Skulle ha ridit Willies idag, en kompis skulle ha kommit och ledit honom och allt, men se det vart int det... Istället sitter man här och andas genom munnen för om jag stänger den tror jag att jag ska kvävas. Och det blir så svårt att snyta sig två gånger i minuten om man kvävs.
Krya på sig nu då... Kurera, kurera....
tisdag 1 januari 2013
Årets värsta natt...
...är alltid årets sista. Kan inte för mitt liv begripa varför folk ska envisas med att skjuta en massa raketer varje gång det byter år. De skrämmer djuren, skapar olyckor och kostar MULTUM med pengar som istället kunde göra nytta i världen... Tänk om alla skulle ge pengarna de nu lägger på raketer på välgörenhet istället. Jag slår vad om att vi skulle ha en mycket bättre värld då... Men jag antar att folk är för egoistiska för att göra det. För det är ju SÅÅÅÅÅ HÄFTIGT med raketer!!!
Javisst. Skithäftigt med hästar som bryter benen i hagen och måste avlivas och hundar som gnyr under sängen. Skithäftigt med bränn- och splitterskador från fyrverkerier som inte lyfte eller pga människor som haft för många promille i pannan. Och verkligen skithäftigt att höra några BOOOOOM och därmed skjuta upp miljoner i luften på några minuter. Inte är det bra för miljön heller. De där sakerna innehåller inte bara ett eller två giftiga ämnen kan jag säga...
Detta år skulle jag upp på jobb kl 6 på morgonen, så jag gick och lade mig ganska tidigt och bad min man gå ut och lyssna om man hörde något från stallet när krighelvetet började. Inte ett knyst hade han hört, så jag sov gott, glad över att jag inte hade gått ut till stallet mitt i natten, tänt lampan, satt på radion och stressat dem i onödan. Bara en sån sak är ju stressande för dem i sig, och kombinerat med världskrig med frontlinjen utanför väggen gör nog inte saken bättre. Så allt var frid och fröjd...
... Till 06.30 i morse då jag öppnade stalldörren och bokstavligen såg ångesten och skräcken lysa i Amirals ögon. Man såg precis hur mycket hö Amiral och Willies hade haft kvar när skottlossningen började... För det höet var fortfarande kvar.
Willies ville inte alls gå ut. Amiral fick totalpanik de 30 sekunder som han var ensam inne i stallet. Varken Willies eller Amiral åt sitt morgonhö... Bara Nobbe tog allt med ro. "More food for meee"! ;)
Nu har det tack och lov lugnat ner sig. Amiral slapp bli halt i tre veckor detta år. Och det är 365 dagar tills helvetet brakar loss igen... Jag garanterar, att så länge jag lever, kommer jag att tillbringa samtliga nyårsaftnar med mina kära hästar... För det är ju så länge jag kommer att ha hästar det.
Är tacksam över att byborna inte är så hemskt vilda med skjutandet, men raketer hörs LÅNGT.... Önskar innerligt att detta djävulens påfund förbjöds enligt lag, att de bara fick användas på offentliga platser vid arrangerade tillställningar och inte av "vem som helst och hur som helst". Är de förbjudna för barn kan det vara förbjudna för fulla människor också. Och idioter.
Tack för mig.
Javisst. Skithäftigt med hästar som bryter benen i hagen och måste avlivas och hundar som gnyr under sängen. Skithäftigt med bränn- och splitterskador från fyrverkerier som inte lyfte eller pga människor som haft för många promille i pannan. Och verkligen skithäftigt att höra några BOOOOOM och därmed skjuta upp miljoner i luften på några minuter. Inte är det bra för miljön heller. De där sakerna innehåller inte bara ett eller två giftiga ämnen kan jag säga...
Detta år skulle jag upp på jobb kl 6 på morgonen, så jag gick och lade mig ganska tidigt och bad min man gå ut och lyssna om man hörde något från stallet när krighelvetet började. Inte ett knyst hade han hört, så jag sov gott, glad över att jag inte hade gått ut till stallet mitt i natten, tänt lampan, satt på radion och stressat dem i onödan. Bara en sån sak är ju stressande för dem i sig, och kombinerat med världskrig med frontlinjen utanför väggen gör nog inte saken bättre. Så allt var frid och fröjd...
... Till 06.30 i morse då jag öppnade stalldörren och bokstavligen såg ångesten och skräcken lysa i Amirals ögon. Man såg precis hur mycket hö Amiral och Willies hade haft kvar när skottlossningen började... För det höet var fortfarande kvar.
Willies ville inte alls gå ut. Amiral fick totalpanik de 30 sekunder som han var ensam inne i stallet. Varken Willies eller Amiral åt sitt morgonhö... Bara Nobbe tog allt med ro. "More food for meee"! ;)
Nu har det tack och lov lugnat ner sig. Amiral slapp bli halt i tre veckor detta år. Och det är 365 dagar tills helvetet brakar loss igen... Jag garanterar, att så länge jag lever, kommer jag att tillbringa samtliga nyårsaftnar med mina kära hästar... För det är ju så länge jag kommer att ha hästar det.
Är tacksam över att byborna inte är så hemskt vilda med skjutandet, men raketer hörs LÅNGT.... Önskar innerligt att detta djävulens påfund förbjöds enligt lag, att de bara fick användas på offentliga platser vid arrangerade tillställningar och inte av "vem som helst och hur som helst". Är de förbjudna för barn kan det vara förbjudna för fulla människor också. Och idioter.
Tack för mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)