Nya bloggen blev det inte mycket av. Och inte gamla livet heller. Amirals bortgång var bara början på mitt livs värsta tid någonsin och den största och snabbaste förändring jag någonsin upplevt. För att göra en lång historia kort och inte gå in på detaljer hamnade jag plötsligt i en oväntad skilsmässa i juni 2013, fick lämna mitt hem, stallet, nybyggda ridbanan, allt. Min dotter tog det hela minst lika hårt som mig och en jobbig tid följde. Jag var sjukskriven största delen av året efter det och stod verkligen på noll, hela livet var ett oskrivet blad.
Idag, 14 månader senare, lever jag lyckligt tillsammans med min kille, min dotter och två bonusbarn varannan vecka. Både Willies och Nobbe är sålda och istället äger jag en nyinriden silversvart islandshäst. Jag har bara några veckor kvar att jobba som Närvårdare, men det känns helt ok eftersom det ser ljust ut för mitt nystartade företag. Kentaur, som det heter, erbjuder hovvård, problemlösning, lektioner och stalltjänst. Och den som gjort detta företag möjligt och som jag tackar innerligt för allt detta, är quartern Willies. <3 utan honom hade jag aldrig lärt mig allt jag kan idag.
Låter denna "saga" sluta lyckligt. Allt behöver crascha för att man ska kunna bygga upp ett helt nytt liv. Det är tungt som fan, men det som inte knäcker en...
Livet. Så oförutsägbart. Så smärtsamt. Men så underbart. <3
