Vila i frid, älskling

Det är med ett djupt hål i hjärtat jag skriver detta inlägg. I hagen bakom huset finns en stor grav med en enorm blodfläck bredvid. Den fanns inte där förrän igår kväll. Inte hålet i hjärtat heller...

Ja, det är alltså gjort nu. Amiral har fått galoppera vidare på de evigt gröna ängarna. Jag var INTE med, jag är fullständigt övertygad om att jag hade hindrat det i sista stund. Men har fått berättat för mig att han inte märkte nåt över huvudtaget. Ena sekunden med huvudet i foderbyttan och munnen full med morötter, och nästa liggandes på marken. Det gick så fort så han aldrig uppfattade något, varken före, under...eller efter. Det försöker jag ta stöd i nu. Det sista jag såg var hur han med nyfikna kliv och huvudet i foderbyttan gick över gården till baksidan, och jag visste att det bara var sekunder kvar tills det skulle vara för sent... För sent för att stoppa dem för typ tusende gången. För sent för att ångra sig, eller fundera på om det var rätt beslut. Dagen innan hade jag ingen aning om vad som väntade. Beslutet var spontant, men grundades i fyra års velande. Jag ringde slakteriet och fick veta att det var samma kväll eller veckan efter som gällde... Och inte för att jag idag förstår hur jag faktiskt kunde genomföra det, men jag visste nog... Att jag skulle hinna stoppa det om det om det inte skedde snarast. Så jag inte skulle hinna ångra mig..

Jag vet ju att det var rätt beslut. Ett humant avslut, en stor tjänst till min älskade vän, och att han inte ens hann märka något. Och jag trodde jag hade bearbetat detta så lång tid redan, speciellt i vintras, så det faktiskt skulle kännas vettigt. Rätt ok... Accepterat. Ändå sitter jag här, med tårarna rinnandes, lika mycket som de har runnit hela dagen idag och hela gårdagen. Saknaden är enorm. Tyngden i hjärtat, klumpen i halsen.... Kan inte äta, inte jobba. Allt känns så jävla fel. ALLT med en avlivning känns vidrigt, oavsett hur snabbt och smärtfritt det har varit. Jag blir arg på mig själv, på Gud och på att livet känns så jobbigt. Och på att jag VET att detta bara är en av flera enorma sorger i livet. Allas sorg är unik. Allas relationer till sina djur är lika unika. Jag visste att detta skulle bli jobbigt, men inte hur hemskt det faktiskt skulle bli...

Detta är denna bloggs sista inlägg. Jag behöver försöka starta om, komma över och gå vidare. Och denna blogg är även hans....

Tack för allt du har gett mig. För allt du har lärt mig. För 12 långa år fyllda av minnen. För stark vänskap, omöjlig att förklara. För att jag har fått vara en så stor del av ditt liv... Och för att du litade på mig in i det sista.

Vila i frid, älskling <3

Att anlägga en ridbana...

Förbaskade velande... Är inte lätt att bestämma sig för hur ridbanan ska göras när man har en budget att följa... Inte så tokig budget heller, men önskemålen är tyvärr en bana i världsklass och det uppnår trots allt inte min privata budget för min synnerligen privata ridbana. ;)

Har i alla fall kommit fram till att banan INTE ska kortas av, 20x40 är absolut minimum. Kommer att ångra mig om den blir kortare. Möjligheterna till att träna t ex byten, stopp och tempoväxlingar minskar avsevärt om banan blir för kort. Dessutom känns utebanor alltid mindre än ridhus...

Och när jag inte vill korta av banan får jag istället "korta av" djupet på den. Tack och lov har jag läst att banor inte blir bra om man har för mycket material. ;) Nu lutar det mot 10 cm makadam i botten, 10 cm 0-4 sand ovanpå det som packas med vält till en slät, fast yta, och sen 10 cm 0-8 som ytlager på det. Någon annan som byggt bana som tycker det låter vettigt? Självklart är banan ordentligt dränerad både under och runtom. Med denna plan går budgeten ganska +-0..... Typ. ;)

Hur som helst är banan ofattbart välbehövlig för att vara till en privatperson med 2 hästar och ridhus på 1,5 km avstånd, som inte ens tävlar! För mig är den A och O för att kunna hålla igång hästarna regelbundet och seriöst kunna ägna mig åt mitt enda fritidsintresse. Och även en lyx som gör den lilla hästgården som är mitt hem komplett. <3

Långsammaste inridningen av knasig häst

Idag har jag haft besök av grävfirman. Inom en vecka börjar projekt ridbana. :) Jag velar en del angående underlaget fortfarande. 0-8 eller 0-4 på ytan? Djup? 0-16 eller 16-32 under? Markduk eller inte?
Kom åtminståne fram till att banan kommer att få bli 20x35 istället för 20x40, eftersom de sista 5 meterna kostar mer än de egentligen smakar. Dessutom tror jag banan ligger snyggare i terrängen med den längden. Sen finns det även pengar kvar till att grävs ur diket bredvid vinterhagen och även dränera den ordentligt; slut på bottenlösa hagar (hurrrrraaaaaa!!!!) :)

Så idag har jag plockat ner stängslet till vinterhagen (har lite kvar innan jag är runt men inte mycket). Det ser rysligt tomt ut när stängslet är borta. det tyckte Willies också ikväll, och passade på att förstora upp det till något fruktansvärt farligt, så han skulle få en orsak att bete sig som en ouppfostrad ohanterad ettåring. Tvinna runt, frusta högt och dansa på bakbenen... Längesen han var såhär knäpp sist. Jag bara väntar och längtar efter min ridbana så hästarna kan få röra sig mera. Just nu känns det väääldigt avlägset att hoppa upp på honom igen... Borde fan snart komma med i guinnes:

"Långsammaste inridningen av knasig häst"

Till minne av en röd, vacker tjej

Idag går mina tankar till en av mina allra närmaste och bästa vänner, som var tvungen att ta bort sin häst idag. En underbar häst jag fattade tycke för direkt och som det var ett rent nöje att se tillsammans med sin ägare. Jag fick äran att ge dem några westernlektioner och har många timmar fått stå och njuta av att se deras samspel, inte minst från marken.

Jag vet exakt hur det känns att ta steget, men inte hur det känns efteråt. Amiral var redan död och begraven i mitt huvud när veterinären gav honom en ny chans trots alla ledförändringar, cancer mm. Ibland funderar jag om det var rätt beslut att ha honom kvar, fast han idag glatt skuttar och busar runt i hagen, då jag vet att det bara kan bli sämre, aldrig bra. Får helt enkelt lita på veterinärens expertis... Fast hjärnan säger att jag egentligen bara skjuter upp det oundvikliga.

Jag beundrar min vän som hade styrkan och modet att ta beslutet att låta sin älskling galoppera vidare på de evigt gröna ängarna. Och jag beklagar djupt det stora hål som hennes häst lämnar efter sig. Jag får bara hoppas att hålet snabbt fylls av goda minnen. Och att jag själv är lika modig och stark den dagen det är min tur att hjälpa någon vidare. Amiral lever på lånad tid...

...fast det gör vi väl alla egentligen...

Don't dream your life...live your dream!!

Jag tänker ofta på hur bra jag har det. Jo, det är sant. Alltför många ser bara vad de INTE har, hur DÅLIGT de mår osv. Det gör inte jag. Klart jag kan se problemen i mitt liv, men alla har problem. Ett problemfritt liv existerar inte... Men jag tänker jämt på att jag aldrig skulle vilja vara någon annanstans än där jag är idag!!! Det låter sockersött och för bra för att vara sant. Det är det inte. Jag har bara sett till att göra det jag vill av mitt liv, att leva det som jag vill ha det, med de förutsättningar jag har! Eller som man säger: "Don't dream your life. live your dream!"

Tänker inte förklara desto mera här, för det finns alltid en och annan som mår dåligt av andras glädje, konstigt nog. Bara konstatera att jag är otroligt nöjd med mitt liv. På 30 år har jag uppnått allt jag kan önska. Ok, nu är jag faktiskt inte så girig heller, nöjer mig t ex alldeles utmärkt med ett hus på 58 kvadrat. ;) men det spelar ingen roll. Det passar inte alla, men för MIG är det perfekt.

Se vilka förutsättningar du har. Nej, inte hindren. Förutsättningarna! Sträva sedan målmedvetet dit du vill (krävs att du faktiskt vet vart!) låt det ta den tid det tar. Se vad du redan har.

Don't dream your life. Live your dream. <3

Kära tomten...

Det står en sak på min önskelista som kan uppfattas lite märklig.

GRUS.

Jag vill verkligen ha, och behöver (!), en ridbana! Det låter säkert lyxigt med ridhus på 1,5 km avstånd. Det var det också. I början.

Fördelarna kan ju alla se. Torr, ljus och ostörd träningsplats på skrittavstånd. Som dessutom bara kostar 30€/månad att hyra. Med tillgång till hindermaterial och allt. Och aldrig är banan frusen. Kanoners!

Men efter ett tag börjar man även se brister och nackdelar. I början tyckte jag det var bra att det tog 15 min till ridhuset och 15 min hem. Bra tid för uppvärmning/avskrittning. Men sen insåg jag hur tidskrävande det var om jag t ex bara skulle markjobba (vilket jag gör väldigt mycket). För att longera 15 min går det åt en halvtimme extra bara att ta sig dit och hem. Om jag rider en halvtimme går det åt en timme. Jag tränar alltså en häst på samma tid jag kunde träna två om jag hade en egen ridbana. Dessutom är det inte ledigt hela tiden. Det är en egen ridbana. Och inte skulle jag behöva passera den där förbaskade kenneln heller om jag hade ridbana på egen gård. Plus att jag inte alls gillar att vara i mörker, och hur mycket belysning det än finns i ridhuset är det bäcksvart att ta sig dit och hem vintertid. En egen belyst ridbana skulle öka mina träningsmöjligheter avsevärt. När banan blir hård på vintern kan man skrittjobba, rida ut (eller hyra ridhuset per gång).

Så. Jag behöver en egen, belyst ridbana på min gård. Vet var den skulle ligga, får bra plats en 20x40 m bana i en del av det som nu är vinterhage. Plant är det också. Behöver grävas, dräneras och grusas. Punkt.

Bara en sak som hindrar mig. Prislappen.

Kära tomten. Överst på min önskelista finns 20-30 lass med grus. Och du.. Jag fyller år i maj så du vet. ;)

Vår i luften

Tidsbrist straffar sig....

Mina hästar känns som tickande bomber. En fördel med att bo i ett lugnt område är att hästarna inte blir stressade av omgivningen. En nackdel är att de inte blir miljötränade av omgivningen....

Tidsbristen har gjort dem aaaaningens understimulerade också, plus att hästar som står länge ofta tycker det finns bättre saker att göra än att jobba... Gå i hagen som de brukar till exempel... Dessutom vill de gärna testa vem som har herraväldet nuförtiden. Och nu är det vår också. Pälsfällning och vårkänslor till på det. Och nyinflyttad kennel som vi måste passera vid nästan varje tur, eftersom alla vägar + ridhuset finns åt det hållet, utom en enda väg som går åt det andra hållet.

Ja, ni kan säkert se vart jag vill komma. Jag har en del att göra. :P Nobbe behöver mest bara bränna en massa överloppsenergi. Helst skulle han behöva få gå 6 dagar i veckan. I så fall ber jag om 10-dagarsveckor av tomten till jul. Då borde det funka. :P Willies har däremot blivit ett litet ohanterligt monster, i alla fall var han det förra veckan. Men några dagars promenader fixade det. Var väldigt ansträngande promenader dock. :P

Det finns alltid folk som tycker att om man inte hinner rida varje dag ska man inte ha häst, för det är inte chysst mot hästen blablabla... Jag delar inte den åsikten. Alls. Självklart vill jag hinna rida/träna mina hästar så mycket som möjligt, men det är ju för min egen skull. Hästar vill nog i själva verket helst bara springa runt och busa med sina kompisar i hagen.... Dessutom har jag dem av betydligt fler orsaker än ridning. Hade det varit för ridningen hade jag inte ägt häst utan ridit andras istället. För mig är de familjemedlemmar, en livsstil, goda vänner... Och jag skulle aldrig någonsin kunna sälja någon av dem. Jag kan dock inte låta bli att undra hur det skulle vara om jag hann träna dem 6 dagar i veckan istället för typ varannan dag med tanke på hur snabbt jag når framsteg när de en gång tränas.

Nå, nu är som sagt våren här och hästarna har börjat röra sig mer utanför hagen igen. Så mycket jag hinner. Men jag tackar gud för närheten till ridhus. Ska jag få igång träningen behöver vi få träna ifred, utan läskiga stubbar, blåsande löv, skällande hundar och tomtar och troll som kan äta upp en. För saker utanför gården KAN ju faktiskt anfalla.

Vardagsstress

Har en stressig period just nu, faktiskt värre än vanligt. Det börjar märkas.... Jag är en otroligt välorganiserad person som har stenkoll (kontrollbehov), ställer höga krav på mig själv och planerar allt in i minsta detalj. Jag brukar vara väldigt stresstålig, men på sista tiden har det känts som jag blir stressad för precis allt. Har en konstant hög stressnivå i kroppen och då behövs det inte mycket för att få bägaren att rinna över...

Har börjat göra rätt virriga saker. Till exempel glömde jag mitt telefonnummer häromdagen när jag beställde lite nya delar till bilen. Har haft samma nummer typ 15 år och aldrig glömt det tidigare. Var tvungen att uppge min mans nummer istället, för det fanns ju inprogrammerat i telefonen. På vägen hem skulle jag köra om en traktor och mindes plötsligt inte var tvåa satt... Några dagar tidigare skulle jag hämta posten. Körde till postlådan och vände vid infarten där jag brukar och körde hem igen. Gick sen och funderade hela kvällen vart sjutton jag hade lagt posten... För att nästa dag när jag hämtade posten igen, inse att jag aldrig klev ur bilen och tog den ur postlådan dagen innan. En del av mig blir lite rädd och en annan vill bara skratta åt eländet.

Men jag vet ju vad det beror på. Stressen. Min magkatarr är tillbaka också. Ligger stundvis och vrider mig av smärta i magsäcken. Den smärtan är omöjlig att beskriva. Sen kan jag lägga till att jag har fått en rejäl förkylning också. Egentligen skulle jag ha jobbat denna helg, men istället är man hemma och kurerar sig mot både förkylning och magsmärtor. Roligare kan man ju ha...

De senaste två veckorna har jag tillbringat på ett dagis, eftersom jag inte bara jobbar utan även pluggar till närvårdare, och nu har haft praktik + examenstillfälle på dagis. Detta var ett av fem examenstillfällen som görs under två års tid och sedan bildar min närvårdarexamen. Då jag läser på läroavtal går jag bara i skolan en dag i veckan, men det betyder inte att man glider ut ur skolan på ett bananskal (tror man det lär man falla hårt!) det betyder att man ska plugga in all teori på en femtedel av tiden vanliga studeranden gör, plus arbeta samtidigt. Skoldagar och praktik osv görs på lediga dagar, vilket innebär att jag jobbar in dessa. Det blir en del att jobba in efter att ha varit "ledig" två veckor...

Härtill försöker jag hålla igång mina kära hästar som har stått till och från under vintern, eller egentligen ända sedan jag var långtidssjukskriven i höstas. Och självklart även umgås lite med familjen, sköta hemmet osv. Tur att facebook finns, annars vete tusan hur jag skulle hinna med sociala kontakter. Just ja, lägg till politiken. På måndag har vi kommunstyrelsemöte igen...

Och så sitter jag ju i westernsektionen och har tränare påväg till åland för kurs om två veckor. Det blev en hel del planerande runt det också då flera ställde in sin anmälan i sista stund (trots att den var bindande). Så nu blir kursen bara en dag, vilket innebär att jag bara kan delta med en häst. Så det får bli med Nobbe, eftersom det kommer att ge mig mest lärdomar, då jag även kan delta uppsuttet.

Hästarnas träning får jag skriva om i nästa inlägg, för paddan klarar inte mycket längre än såhär. :) får passa på att uppdatera bloggstackarn nu när jag är sjukskriven... För annars vete fan när det finns tid.