...hittar ni under adressen
Www.nobelenterprise.horseworld.se
Kram på er kära läsare. <3
söndag 5 maj 2013
tisdag 30 april 2013
Vila i frid, älskling
Det är med ett djupt hål i hjärtat jag skriver detta inlägg. I hagen bakom huset finns en stor grav med en enorm blodfläck bredvid. Den fanns inte där förrän igår kväll. Inte hålet i hjärtat heller...
Ja, det är alltså gjort nu. Amiral har fått galoppera vidare på de evigt gröna ängarna. Jag var INTE med, jag är fullständigt övertygad om att jag hade hindrat det i sista stund. Men har fått berättat för mig att han inte märkte nåt över huvudtaget. Ena sekunden med huvudet i foderbyttan och munnen full med morötter, och nästa liggandes på marken. Det gick så fort så han aldrig uppfattade något, varken före, under...eller efter. Det försöker jag ta stöd i nu. Det sista jag såg var hur han med nyfikna kliv och huvudet i foderbyttan gick över gården till baksidan, och jag visste att det bara var sekunder kvar tills det skulle vara för sent... För sent för att stoppa dem för typ tusende gången. För sent för att ångra sig, eller fundera på om det var rätt beslut. Dagen innan hade jag ingen aning om vad som väntade. Beslutet var spontant, men grundades i fyra års velande. Jag ringde slakteriet och fick veta att det var samma kväll eller veckan efter som gällde... Och inte för att jag idag förstår hur jag faktiskt kunde genomföra det, men jag visste nog... Att jag skulle hinna stoppa det om det om det inte skedde snarast. Så jag inte skulle hinna ångra mig..
Jag vet ju att det var rätt beslut. Ett humant avslut, en stor tjänst till min älskade vän, och att han inte ens hann märka något. Och jag trodde jag hade bearbetat detta så lång tid redan, speciellt i vintras, så det faktiskt skulle kännas vettigt. Rätt ok... Accepterat. Ändå sitter jag här, med tårarna rinnandes, lika mycket som de har runnit hela dagen idag och hela gårdagen. Saknaden är enorm. Tyngden i hjärtat, klumpen i halsen.... Kan inte äta, inte jobba. Allt känns så jävla fel. ALLT med en avlivning känns vidrigt, oavsett hur snabbt och smärtfritt det har varit. Jag blir arg på mig själv, på Gud och på att livet känns så jobbigt. Och på att jag VET att detta bara är en av flera enorma sorger i livet. Allas sorg är unik. Allas relationer till sina djur är lika unika. Jag visste att detta skulle bli jobbigt, men inte hur hemskt det faktiskt skulle bli...
Detta är denna bloggs sista inlägg. Jag behöver försöka starta om, komma över och gå vidare. Och denna blogg är även hans....
Tack för allt du har gett mig. För allt du har lärt mig. För 12 långa år fyllda av minnen. För stark vänskap, omöjlig att förklara. För att jag har fått vara en så stor del av ditt liv... Och för att du litade på mig in i det sista.
Vila i frid, älskling <3
Ja, det är alltså gjort nu. Amiral har fått galoppera vidare på de evigt gröna ängarna. Jag var INTE med, jag är fullständigt övertygad om att jag hade hindrat det i sista stund. Men har fått berättat för mig att han inte märkte nåt över huvudtaget. Ena sekunden med huvudet i foderbyttan och munnen full med morötter, och nästa liggandes på marken. Det gick så fort så han aldrig uppfattade något, varken före, under...eller efter. Det försöker jag ta stöd i nu. Det sista jag såg var hur han med nyfikna kliv och huvudet i foderbyttan gick över gården till baksidan, och jag visste att det bara var sekunder kvar tills det skulle vara för sent... För sent för att stoppa dem för typ tusende gången. För sent för att ångra sig, eller fundera på om det var rätt beslut. Dagen innan hade jag ingen aning om vad som väntade. Beslutet var spontant, men grundades i fyra års velande. Jag ringde slakteriet och fick veta att det var samma kväll eller veckan efter som gällde... Och inte för att jag idag förstår hur jag faktiskt kunde genomföra det, men jag visste nog... Att jag skulle hinna stoppa det om det om det inte skedde snarast. Så jag inte skulle hinna ångra mig..
Jag vet ju att det var rätt beslut. Ett humant avslut, en stor tjänst till min älskade vän, och att han inte ens hann märka något. Och jag trodde jag hade bearbetat detta så lång tid redan, speciellt i vintras, så det faktiskt skulle kännas vettigt. Rätt ok... Accepterat. Ändå sitter jag här, med tårarna rinnandes, lika mycket som de har runnit hela dagen idag och hela gårdagen. Saknaden är enorm. Tyngden i hjärtat, klumpen i halsen.... Kan inte äta, inte jobba. Allt känns så jävla fel. ALLT med en avlivning känns vidrigt, oavsett hur snabbt och smärtfritt det har varit. Jag blir arg på mig själv, på Gud och på att livet känns så jobbigt. Och på att jag VET att detta bara är en av flera enorma sorger i livet. Allas sorg är unik. Allas relationer till sina djur är lika unika. Jag visste att detta skulle bli jobbigt, men inte hur hemskt det faktiskt skulle bli...
Detta är denna bloggs sista inlägg. Jag behöver försöka starta om, komma över och gå vidare. Och denna blogg är även hans....
Tack för allt du har gett mig. För allt du har lärt mig. För 12 långa år fyllda av minnen. För stark vänskap, omöjlig att förklara. För att jag har fått vara en så stor del av ditt liv... Och för att du litade på mig in i det sista.
Vila i frid, älskling <3
tisdag 23 april 2013
Att anlägga en ridbana...
Förbaskade velande... Är inte lätt att bestämma sig för hur ridbanan ska göras när man har en budget att följa... Inte så tokig budget heller, men önskemålen är tyvärr en bana i världsklass och det uppnår trots allt inte min privata budget för min synnerligen privata ridbana. ;)
Har i alla fall kommit fram till att banan INTE ska kortas av, 20x40 är absolut minimum. Kommer att ångra mig om den blir kortare. Möjligheterna till att träna t ex byten, stopp och tempoväxlingar minskar avsevärt om banan blir för kort. Dessutom känns utebanor alltid mindre än ridhus...
Och när jag inte vill korta av banan får jag istället "korta av" djupet på den. Tack och lov har jag läst att banor inte blir bra om man har för mycket material. ;) Nu lutar det mot 10 cm makadam i botten, 10 cm 0-4 sand ovanpå det som packas med vält till en slät, fast yta, och sen 10 cm 0-8 som ytlager på det. Någon annan som byggt bana som tycker det låter vettigt? Självklart är banan ordentligt dränerad både under och runtom. Med denna plan går budgeten ganska +-0..... Typ. ;)
Hur som helst är banan ofattbart välbehövlig för att vara till en privatperson med 2 hästar och ridhus på 1,5 km avstånd, som inte ens tävlar! För mig är den A och O för att kunna hålla igång hästarna regelbundet och seriöst kunna ägna mig åt mitt enda fritidsintresse. Och även en lyx som gör den lilla hästgården som är mitt hem komplett. <3
Har i alla fall kommit fram till att banan INTE ska kortas av, 20x40 är absolut minimum. Kommer att ångra mig om den blir kortare. Möjligheterna till att träna t ex byten, stopp och tempoväxlingar minskar avsevärt om banan blir för kort. Dessutom känns utebanor alltid mindre än ridhus...
Och när jag inte vill korta av banan får jag istället "korta av" djupet på den. Tack och lov har jag läst att banor inte blir bra om man har för mycket material. ;) Nu lutar det mot 10 cm makadam i botten, 10 cm 0-4 sand ovanpå det som packas med vält till en slät, fast yta, och sen 10 cm 0-8 som ytlager på det. Någon annan som byggt bana som tycker det låter vettigt? Självklart är banan ordentligt dränerad både under och runtom. Med denna plan går budgeten ganska +-0..... Typ. ;)
Hur som helst är banan ofattbart välbehövlig för att vara till en privatperson med 2 hästar och ridhus på 1,5 km avstånd, som inte ens tävlar! För mig är den A och O för att kunna hålla igång hästarna regelbundet och seriöst kunna ägna mig åt mitt enda fritidsintresse. Och även en lyx som gör den lilla hästgården som är mitt hem komplett. <3
lördag 20 april 2013
Långsammaste inridningen av knasig häst
Idag har jag haft besök av grävfirman. Inom en vecka börjar projekt ridbana. :) Jag velar en del angående underlaget fortfarande. 0-8 eller 0-4 på ytan? Djup? 0-16 eller 16-32 under? Markduk eller inte?
Kom åtminståne fram till att banan kommer att få bli 20x35 istället för 20x40, eftersom de sista 5 meterna kostar mer än de egentligen smakar. Dessutom tror jag banan ligger snyggare i terrängen med den längden. Sen finns det även pengar kvar till att grävs ur diket bredvid vinterhagen och även dränera den ordentligt; slut på bottenlösa hagar (hurrrrraaaaaa!!!!) :)
Så idag har jag plockat ner stängslet till vinterhagen (har lite kvar innan jag är runt men inte mycket). Det ser rysligt tomt ut när stängslet är borta. det tyckte Willies också ikväll, och passade på att förstora upp det till något fruktansvärt farligt, så han skulle få en orsak att bete sig som en ouppfostrad ohanterad ettåring. Tvinna runt, frusta högt och dansa på bakbenen... Längesen han var såhär knäpp sist. Jag bara väntar och längtar efter min ridbana så hästarna kan få röra sig mera. Just nu känns det väääldigt avlägset att hoppa upp på honom igen... Borde fan snart komma med i guinnes:
"Långsammaste inridningen av knasig häst"
Kom åtminståne fram till att banan kommer att få bli 20x35 istället för 20x40, eftersom de sista 5 meterna kostar mer än de egentligen smakar. Dessutom tror jag banan ligger snyggare i terrängen med den längden. Sen finns det även pengar kvar till att grävs ur diket bredvid vinterhagen och även dränera den ordentligt; slut på bottenlösa hagar (hurrrrraaaaaa!!!!) :)
Så idag har jag plockat ner stängslet till vinterhagen (har lite kvar innan jag är runt men inte mycket). Det ser rysligt tomt ut när stängslet är borta. det tyckte Willies också ikväll, och passade på att förstora upp det till något fruktansvärt farligt, så han skulle få en orsak att bete sig som en ouppfostrad ohanterad ettåring. Tvinna runt, frusta högt och dansa på bakbenen... Längesen han var såhär knäpp sist. Jag bara väntar och längtar efter min ridbana så hästarna kan få röra sig mera. Just nu känns det väääldigt avlägset att hoppa upp på honom igen... Borde fan snart komma med i guinnes:
"Långsammaste inridningen av knasig häst"
Till minne av en röd, vacker tjej
Idag går mina tankar till en av mina allra närmaste och bästa vänner, som var tvungen att ta bort sin häst idag. En underbar häst jag fattade tycke för direkt och som det var ett rent nöje att se tillsammans med sin ägare. Jag fick äran att ge dem några westernlektioner och har många timmar fått stå och njuta av att se deras samspel, inte minst från marken.
Jag vet exakt hur det känns att ta steget, men inte hur det känns efteråt. Amiral var redan död och begraven i mitt huvud när veterinären gav honom en ny chans trots alla ledförändringar, cancer mm. Ibland funderar jag om det var rätt beslut att ha honom kvar, fast han idag glatt skuttar och busar runt i hagen, då jag vet att det bara kan bli sämre, aldrig bra. Får helt enkelt lita på veterinärens expertis... Fast hjärnan säger att jag egentligen bara skjuter upp det oundvikliga.
Jag beundrar min vän som hade styrkan och modet att ta beslutet att låta sin älskling galoppera vidare på de evigt gröna ängarna. Och jag beklagar djupt det stora hål som hennes häst lämnar efter sig. Jag får bara hoppas att hålet snabbt fylls av goda minnen. Och att jag själv är lika modig och stark den dagen det är min tur att hjälpa någon vidare. Amiral lever på lånad tid...
...fast det gör vi väl alla egentligen...
Jag vet exakt hur det känns att ta steget, men inte hur det känns efteråt. Amiral var redan död och begraven i mitt huvud när veterinären gav honom en ny chans trots alla ledförändringar, cancer mm. Ibland funderar jag om det var rätt beslut att ha honom kvar, fast han idag glatt skuttar och busar runt i hagen, då jag vet att det bara kan bli sämre, aldrig bra. Får helt enkelt lita på veterinärens expertis... Fast hjärnan säger att jag egentligen bara skjuter upp det oundvikliga.
Jag beundrar min vän som hade styrkan och modet att ta beslutet att låta sin älskling galoppera vidare på de evigt gröna ängarna. Och jag beklagar djupt det stora hål som hennes häst lämnar efter sig. Jag får bara hoppas att hålet snabbt fylls av goda minnen. Och att jag själv är lika modig och stark den dagen det är min tur att hjälpa någon vidare. Amiral lever på lånad tid...
...fast det gör vi väl alla egentligen...
söndag 14 april 2013
Don't dream your life...live your dream!!
Jag tänker ofta på hur bra jag har det. Jo, det är sant. Alltför många ser bara vad de INTE har, hur DÅLIGT de mår osv. Det gör inte jag. Klart jag kan se problemen i mitt liv, men alla har problem. Ett problemfritt liv existerar inte... Men jag tänker jämt på att jag aldrig skulle vilja vara någon annanstans än där jag är idag!!! Det låter sockersött och för bra för att vara sant. Det är det inte. Jag har bara sett till att göra det jag vill av mitt liv, att leva det som jag vill ha det, med de förutsättningar jag har! Eller som man säger: "Don't dream your life. live your dream!"
Tänker inte förklara desto mera här, för det finns alltid en och annan som mår dåligt av andras glädje, konstigt nog. Bara konstatera att jag är otroligt nöjd med mitt liv. På 30 år har jag uppnått allt jag kan önska. Ok, nu är jag faktiskt inte så girig heller, nöjer mig t ex alldeles utmärkt med ett hus på 58 kvadrat. ;) men det spelar ingen roll. Det passar inte alla, men för MIG är det perfekt.
Se vilka förutsättningar du har. Nej, inte hindren. Förutsättningarna! Sträva sedan målmedvetet dit du vill (krävs att du faktiskt vet vart!) låt det ta den tid det tar. Se vad du redan har.
Don't dream your life. Live your dream. <3
Tänker inte förklara desto mera här, för det finns alltid en och annan som mår dåligt av andras glädje, konstigt nog. Bara konstatera att jag är otroligt nöjd med mitt liv. På 30 år har jag uppnått allt jag kan önska. Ok, nu är jag faktiskt inte så girig heller, nöjer mig t ex alldeles utmärkt med ett hus på 58 kvadrat. ;) men det spelar ingen roll. Det passar inte alla, men för MIG är det perfekt.
Se vilka förutsättningar du har. Nej, inte hindren. Förutsättningarna! Sträva sedan målmedvetet dit du vill (krävs att du faktiskt vet vart!) låt det ta den tid det tar. Se vad du redan har.
Don't dream your life. Live your dream. <3
Kära tomten...
Det står en sak på min önskelista som kan uppfattas lite märklig.
GRUS.
Jag vill verkligen ha, och behöver (!), en ridbana! Det låter säkert lyxigt med ridhus på 1,5 km avstånd. Det var det också. I början.
Fördelarna kan ju alla se. Torr, ljus och ostörd träningsplats på skrittavstånd. Som dessutom bara kostar 30€/månad att hyra. Med tillgång till hindermaterial och allt. Och aldrig är banan frusen. Kanoners!
Men efter ett tag börjar man även se brister och nackdelar. I början tyckte jag det var bra att det tog 15 min till ridhuset och 15 min hem. Bra tid för uppvärmning/avskrittning. Men sen insåg jag hur tidskrävande det var om jag t ex bara skulle markjobba (vilket jag gör väldigt mycket). För att longera 15 min går det åt en halvtimme extra bara att ta sig dit och hem. Om jag rider en halvtimme går det åt en timme. Jag tränar alltså en häst på samma tid jag kunde träna två om jag hade en egen ridbana. Dessutom är det inte ledigt hela tiden. Det är en egen ridbana. Och inte skulle jag behöva passera den där förbaskade kenneln heller om jag hade ridbana på egen gård. Plus att jag inte alls gillar att vara i mörker, och hur mycket belysning det än finns i ridhuset är det bäcksvart att ta sig dit och hem vintertid. En egen belyst ridbana skulle öka mina träningsmöjligheter avsevärt. När banan blir hård på vintern kan man skrittjobba, rida ut (eller hyra ridhuset per gång).
Så. Jag behöver en egen, belyst ridbana på min gård. Vet var den skulle ligga, får bra plats en 20x40 m bana i en del av det som nu är vinterhage. Plant är det också. Behöver grävas, dräneras och grusas. Punkt.
Bara en sak som hindrar mig. Prislappen.
Kära tomten. Överst på min önskelista finns 20-30 lass med grus. Och du.. Jag fyller år i maj så du vet. ;)
GRUS.
Jag vill verkligen ha, och behöver (!), en ridbana! Det låter säkert lyxigt med ridhus på 1,5 km avstånd. Det var det också. I början.
Fördelarna kan ju alla se. Torr, ljus och ostörd träningsplats på skrittavstånd. Som dessutom bara kostar 30€/månad att hyra. Med tillgång till hindermaterial och allt. Och aldrig är banan frusen. Kanoners!
Men efter ett tag börjar man även se brister och nackdelar. I början tyckte jag det var bra att det tog 15 min till ridhuset och 15 min hem. Bra tid för uppvärmning/avskrittning. Men sen insåg jag hur tidskrävande det var om jag t ex bara skulle markjobba (vilket jag gör väldigt mycket). För att longera 15 min går det åt en halvtimme extra bara att ta sig dit och hem. Om jag rider en halvtimme går det åt en timme. Jag tränar alltså en häst på samma tid jag kunde träna två om jag hade en egen ridbana. Dessutom är det inte ledigt hela tiden. Det är en egen ridbana. Och inte skulle jag behöva passera den där förbaskade kenneln heller om jag hade ridbana på egen gård. Plus att jag inte alls gillar att vara i mörker, och hur mycket belysning det än finns i ridhuset är det bäcksvart att ta sig dit och hem vintertid. En egen belyst ridbana skulle öka mina träningsmöjligheter avsevärt. När banan blir hård på vintern kan man skrittjobba, rida ut (eller hyra ridhuset per gång).
Så. Jag behöver en egen, belyst ridbana på min gård. Vet var den skulle ligga, får bra plats en 20x40 m bana i en del av det som nu är vinterhage. Plant är det också. Behöver grävas, dräneras och grusas. Punkt.
Bara en sak som hindrar mig. Prislappen.
Kära tomten. Överst på min önskelista finns 20-30 lass med grus. Och du.. Jag fyller år i maj så du vet. ;)
lördag 13 april 2013
Vår i luften
Tidsbrist straffar sig....
Mina hästar känns som tickande bomber. En fördel med att bo i ett lugnt område är att hästarna inte blir stressade av omgivningen. En nackdel är att de inte blir miljötränade av omgivningen....
Tidsbristen har gjort dem aaaaningens understimulerade också, plus att hästar som står länge ofta tycker det finns bättre saker att göra än att jobba... Gå i hagen som de brukar till exempel... Dessutom vill de gärna testa vem som har herraväldet nuförtiden. Och nu är det vår också. Pälsfällning och vårkänslor till på det. Och nyinflyttad kennel som vi måste passera vid nästan varje tur, eftersom alla vägar + ridhuset finns åt det hållet, utom en enda väg som går åt det andra hållet.
Ja, ni kan säkert se vart jag vill komma. Jag har en del att göra. :P Nobbe behöver mest bara bränna en massa överloppsenergi. Helst skulle han behöva få gå 6 dagar i veckan. I så fall ber jag om 10-dagarsveckor av tomten till jul. Då borde det funka. :P Willies har däremot blivit ett litet ohanterligt monster, i alla fall var han det förra veckan. Men några dagars promenader fixade det. Var väldigt ansträngande promenader dock. :P
Det finns alltid folk som tycker att om man inte hinner rida varje dag ska man inte ha häst, för det är inte chysst mot hästen blablabla... Jag delar inte den åsikten. Alls. Självklart vill jag hinna rida/träna mina hästar så mycket som möjligt, men det är ju för min egen skull. Hästar vill nog i själva verket helst bara springa runt och busa med sina kompisar i hagen.... Dessutom har jag dem av betydligt fler orsaker än ridning. Hade det varit för ridningen hade jag inte ägt häst utan ridit andras istället. För mig är de familjemedlemmar, en livsstil, goda vänner... Och jag skulle aldrig någonsin kunna sälja någon av dem. Jag kan dock inte låta bli att undra hur det skulle vara om jag hann träna dem 6 dagar i veckan istället för typ varannan dag med tanke på hur snabbt jag når framsteg när de en gång tränas.
Nå, nu är som sagt våren här och hästarna har börjat röra sig mer utanför hagen igen. Så mycket jag hinner. Men jag tackar gud för närheten till ridhus. Ska jag få igång träningen behöver vi få träna ifred, utan läskiga stubbar, blåsande löv, skällande hundar och tomtar och troll som kan äta upp en. För saker utanför gården KAN ju faktiskt anfalla.
Mina hästar känns som tickande bomber. En fördel med att bo i ett lugnt område är att hästarna inte blir stressade av omgivningen. En nackdel är att de inte blir miljötränade av omgivningen....
Tidsbristen har gjort dem aaaaningens understimulerade också, plus att hästar som står länge ofta tycker det finns bättre saker att göra än att jobba... Gå i hagen som de brukar till exempel... Dessutom vill de gärna testa vem som har herraväldet nuförtiden. Och nu är det vår också. Pälsfällning och vårkänslor till på det. Och nyinflyttad kennel som vi måste passera vid nästan varje tur, eftersom alla vägar + ridhuset finns åt det hållet, utom en enda väg som går åt det andra hållet.
Ja, ni kan säkert se vart jag vill komma. Jag har en del att göra. :P Nobbe behöver mest bara bränna en massa överloppsenergi. Helst skulle han behöva få gå 6 dagar i veckan. I så fall ber jag om 10-dagarsveckor av tomten till jul. Då borde det funka. :P Willies har däremot blivit ett litet ohanterligt monster, i alla fall var han det förra veckan. Men några dagars promenader fixade det. Var väldigt ansträngande promenader dock. :P
Det finns alltid folk som tycker att om man inte hinner rida varje dag ska man inte ha häst, för det är inte chysst mot hästen blablabla... Jag delar inte den åsikten. Alls. Självklart vill jag hinna rida/träna mina hästar så mycket som möjligt, men det är ju för min egen skull. Hästar vill nog i själva verket helst bara springa runt och busa med sina kompisar i hagen.... Dessutom har jag dem av betydligt fler orsaker än ridning. Hade det varit för ridningen hade jag inte ägt häst utan ridit andras istället. För mig är de familjemedlemmar, en livsstil, goda vänner... Och jag skulle aldrig någonsin kunna sälja någon av dem. Jag kan dock inte låta bli att undra hur det skulle vara om jag hann träna dem 6 dagar i veckan istället för typ varannan dag med tanke på hur snabbt jag når framsteg när de en gång tränas.
Nå, nu är som sagt våren här och hästarna har börjat röra sig mer utanför hagen igen. Så mycket jag hinner. Men jag tackar gud för närheten till ridhus. Ska jag få igång träningen behöver vi få träna ifred, utan läskiga stubbar, blåsande löv, skällande hundar och tomtar och troll som kan äta upp en. För saker utanför gården KAN ju faktiskt anfalla.
Vardagsstress
Har en stressig period just nu, faktiskt värre än vanligt. Det börjar märkas.... Jag är en otroligt välorganiserad person som har stenkoll (kontrollbehov), ställer höga krav på mig själv och planerar allt in i minsta detalj. Jag brukar vara väldigt stresstålig, men på sista tiden har det känts som jag blir stressad för precis allt. Har en konstant hög stressnivå i kroppen och då behövs det inte mycket för att få bägaren att rinna över...
Har börjat göra rätt virriga saker. Till exempel glömde jag mitt telefonnummer häromdagen när jag beställde lite nya delar till bilen. Har haft samma nummer typ 15 år och aldrig glömt det tidigare. Var tvungen att uppge min mans nummer istället, för det fanns ju inprogrammerat i telefonen. På vägen hem skulle jag köra om en traktor och mindes plötsligt inte var tvåa satt... Några dagar tidigare skulle jag hämta posten. Körde till postlådan och vände vid infarten där jag brukar och körde hem igen. Gick sen och funderade hela kvällen vart sjutton jag hade lagt posten... För att nästa dag när jag hämtade posten igen, inse att jag aldrig klev ur bilen och tog den ur postlådan dagen innan. En del av mig blir lite rädd och en annan vill bara skratta åt eländet.
Men jag vet ju vad det beror på. Stressen. Min magkatarr är tillbaka också. Ligger stundvis och vrider mig av smärta i magsäcken. Den smärtan är omöjlig att beskriva. Sen kan jag lägga till att jag har fått en rejäl förkylning också. Egentligen skulle jag ha jobbat denna helg, men istället är man hemma och kurerar sig mot både förkylning och magsmärtor. Roligare kan man ju ha...
De senaste två veckorna har jag tillbringat på ett dagis, eftersom jag inte bara jobbar utan även pluggar till närvårdare, och nu har haft praktik + examenstillfälle på dagis. Detta var ett av fem examenstillfällen som görs under två års tid och sedan bildar min närvårdarexamen. Då jag läser på läroavtal går jag bara i skolan en dag i veckan, men det betyder inte att man glider ut ur skolan på ett bananskal (tror man det lär man falla hårt!) det betyder att man ska plugga in all teori på en femtedel av tiden vanliga studeranden gör, plus arbeta samtidigt. Skoldagar och praktik osv görs på lediga dagar, vilket innebär att jag jobbar in dessa. Det blir en del att jobba in efter att ha varit "ledig" två veckor...
Härtill försöker jag hålla igång mina kära hästar som har stått till och från under vintern, eller egentligen ända sedan jag var långtidssjukskriven i höstas. Och självklart även umgås lite med familjen, sköta hemmet osv. Tur att facebook finns, annars vete tusan hur jag skulle hinna med sociala kontakter. Just ja, lägg till politiken. På måndag har vi kommunstyrelsemöte igen...
Och så sitter jag ju i westernsektionen och har tränare påväg till åland för kurs om två veckor. Det blev en hel del planerande runt det också då flera ställde in sin anmälan i sista stund (trots att den var bindande). Så nu blir kursen bara en dag, vilket innebär att jag bara kan delta med en häst. Så det får bli med Nobbe, eftersom det kommer att ge mig mest lärdomar, då jag även kan delta uppsuttet.
Hästarnas träning får jag skriva om i nästa inlägg, för paddan klarar inte mycket längre än såhär. :) får passa på att uppdatera bloggstackarn nu när jag är sjukskriven... För annars vete fan när det finns tid.
Har börjat göra rätt virriga saker. Till exempel glömde jag mitt telefonnummer häromdagen när jag beställde lite nya delar till bilen. Har haft samma nummer typ 15 år och aldrig glömt det tidigare. Var tvungen att uppge min mans nummer istället, för det fanns ju inprogrammerat i telefonen. På vägen hem skulle jag köra om en traktor och mindes plötsligt inte var tvåa satt... Några dagar tidigare skulle jag hämta posten. Körde till postlådan och vände vid infarten där jag brukar och körde hem igen. Gick sen och funderade hela kvällen vart sjutton jag hade lagt posten... För att nästa dag när jag hämtade posten igen, inse att jag aldrig klev ur bilen och tog den ur postlådan dagen innan. En del av mig blir lite rädd och en annan vill bara skratta åt eländet.
Men jag vet ju vad det beror på. Stressen. Min magkatarr är tillbaka också. Ligger stundvis och vrider mig av smärta i magsäcken. Den smärtan är omöjlig att beskriva. Sen kan jag lägga till att jag har fått en rejäl förkylning också. Egentligen skulle jag ha jobbat denna helg, men istället är man hemma och kurerar sig mot både förkylning och magsmärtor. Roligare kan man ju ha...
De senaste två veckorna har jag tillbringat på ett dagis, eftersom jag inte bara jobbar utan även pluggar till närvårdare, och nu har haft praktik + examenstillfälle på dagis. Detta var ett av fem examenstillfällen som görs under två års tid och sedan bildar min närvårdarexamen. Då jag läser på läroavtal går jag bara i skolan en dag i veckan, men det betyder inte att man glider ut ur skolan på ett bananskal (tror man det lär man falla hårt!) det betyder att man ska plugga in all teori på en femtedel av tiden vanliga studeranden gör, plus arbeta samtidigt. Skoldagar och praktik osv görs på lediga dagar, vilket innebär att jag jobbar in dessa. Det blir en del att jobba in efter att ha varit "ledig" två veckor...
Härtill försöker jag hålla igång mina kära hästar som har stått till och från under vintern, eller egentligen ända sedan jag var långtidssjukskriven i höstas. Och självklart även umgås lite med familjen, sköta hemmet osv. Tur att facebook finns, annars vete tusan hur jag skulle hinna med sociala kontakter. Just ja, lägg till politiken. På måndag har vi kommunstyrelsemöte igen...
Och så sitter jag ju i westernsektionen och har tränare påväg till åland för kurs om två veckor. Det blev en hel del planerande runt det också då flera ställde in sin anmälan i sista stund (trots att den var bindande). Så nu blir kursen bara en dag, vilket innebär att jag bara kan delta med en häst. Så det får bli med Nobbe, eftersom det kommer att ge mig mest lärdomar, då jag även kan delta uppsuttet.
Hästarnas träning får jag skriva om i nästa inlägg, för paddan klarar inte mycket längre än såhär. :) får passa på att uppdatera bloggstackarn nu när jag är sjukskriven... För annars vete fan när det finns tid.
lördag 30 mars 2013
Miljöträning de luxe!
Igår gick jag upp till ridhuset med Willies för att träna trail in hand. Det är ca 1 km's promenad upp till ridhuset och halvvägs dit finns det en fyrvägskorsning. Rätt nyligen flyttade det in nya människor där... Som hade med sig en jäkla massa små hundar (19 st enligt uppgift)! Drygt hälften av dessa stod tyst och observerade oss när vi kom gående, för att plötsligt, när vi var mitt för hundgården, börja skälla besinningslöst alla på en gång. Willies blev totalt vettskrämd! Kan kastade sig bakåt och stod och skakade, och det var tydligt att han hade en enda sak i huvudet just då: att fly! Då kom det tre nyfikna hästar springande mot oss i en hage mittemot och Willies, som är van vid hemmets trygga vrå och dåligt social/miljötränad, blev nu mitt emellan hundgård och hästhage. Han tvinnade runt runt som en galning med bultande hjärta medan jag försökte undvika att bli översprungen och samtidigt lugna honom/baxa honom därifrån. Med höga frustningar, svansen över ryggen och i en eldig passage (fortfarande runt, runt) kom vi till slut ut i korsningen, för att se en människa komma gående med en till häst (så Willies tvinnade lite till). Jag vänder mig om för att gå mot ridhuset, och vad kommer där? Jo, en travhäst! Vid det laget visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta... ;) tog istället vänster i korsningen istället för att gå rakt fram (man slipper runt på en liten 50 m's grusväg där), men kusken som körde travhästen hade tänkt likadant då även han hade en rätt ung och oerfaren häst, så vi möttes IGEN! Det komiska var att jag senare fick veta att en granne hade varit ut och gå med sina två hundar, men sett oss och tagit en annan väg. Så ännu värre kunde det ha blivit! ;)
När vi äntligen hade passerat allt läskigt och nu hade en häst bakom oss tänkte jag att det var lika bra att fortsätta miljöträningen (när vi nu var så extremt igång) ;) och vi gjorde sällskap till ridhuset. Där byggde jag en. Bana med 4 skrittbommar, 4 travbommar, 4 koner för serpentiner i skritt och 5 för trav, samt en fyrkant för helomvändning/spin. Willies var sprättig och okoncentrerad så så mycket vettigt fick vi inte gjort. Jag funderade till och med på om det ens var någon vits att ta med Willies till trailkursen om en månad när vi inte ens kommer igenom en så lätt bana som denna (var första gången vi testar trail in hand; har gjort liknande banor förr men lös under agility). Men miljöträning är guld värt för en som bor avsides och alltid tränar ensam. Efter ett tag gick de andra och vi blev ensamma i ridhuset och Willies och jag lyckades hitta fokus igen och fick ett par riktigt fina rundor på banan till slut. :) på hemvägen var han avslappnad och lugn, även i korsningen (hundarna var nu intagna i huset). Inget stress alls trot den "traumatiska" vägen till ridhuset. :) Så det blev nog en väldigt bra träning på många sätt. :)
Idag har jag verkat Amiral och även nötit upp nästan hela ryktstenen jag köpte i torsdags. Blev heltäckningsmatta i stallgången kan jag säga! ;) Amiral njöt för fullt. :) sen mockade jag i hagen i någon timme. Blev ett x antal kärror... Hela vinterns skit kommer fram i lager nu vartefter snö och is smälter bort. Finns en del att göra där!!!
Har beställt benskydd till Nobbe också. :) men blev inte Professional's denna gång (tyvärr! Är så förbaskat dyra!), men snygga är de iaf. :) knallröda, till alla 4 ben. :) röda boots har han redan sen förut. :) såg även ut att vara i bra kvalitet och med fin passform.
När vi äntligen hade passerat allt läskigt och nu hade en häst bakom oss tänkte jag att det var lika bra att fortsätta miljöträningen (när vi nu var så extremt igång) ;) och vi gjorde sällskap till ridhuset. Där byggde jag en. Bana med 4 skrittbommar, 4 travbommar, 4 koner för serpentiner i skritt och 5 för trav, samt en fyrkant för helomvändning/spin. Willies var sprättig och okoncentrerad så så mycket vettigt fick vi inte gjort. Jag funderade till och med på om det ens var någon vits att ta med Willies till trailkursen om en månad när vi inte ens kommer igenom en så lätt bana som denna (var första gången vi testar trail in hand; har gjort liknande banor förr men lös under agility). Men miljöträning är guld värt för en som bor avsides och alltid tränar ensam. Efter ett tag gick de andra och vi blev ensamma i ridhuset och Willies och jag lyckades hitta fokus igen och fick ett par riktigt fina rundor på banan till slut. :) på hemvägen var han avslappnad och lugn, även i korsningen (hundarna var nu intagna i huset). Inget stress alls trot den "traumatiska" vägen till ridhuset. :) Så det blev nog en väldigt bra träning på många sätt. :)
Idag har jag verkat Amiral och även nötit upp nästan hela ryktstenen jag köpte i torsdags. Blev heltäckningsmatta i stallgången kan jag säga! ;) Amiral njöt för fullt. :) sen mockade jag i hagen i någon timme. Blev ett x antal kärror... Hela vinterns skit kommer fram i lager nu vartefter snö och is smälter bort. Finns en del att göra där!!!
Har beställt benskydd till Nobbe också. :) men blev inte Professional's denna gång (tyvärr! Är så förbaskat dyra!), men snygga är de iaf. :) knallröda, till alla 4 ben. :) röda boots har han redan sen förut. :) såg även ut att vara i bra kvalitet och med fin passform.
fredag 22 mars 2013
Men lyft på benen för tusan! ;)
Lite klent med uppdateringar här. ;)
Idag har jag i alla fall varit upp till ridhuset med pigga, glada Nobbe. Willies stod hemma i hagen och såg olyckligt ut över att han inte fick komma med och förvånad ut över att matte hade fixat ström i tråden igen som varit strömlös nästan hela vintern. Han testade till och med lukta på den... Aj!
Väl i ridhuset sprang Nobbe av sig i lyckliga språng. Själv gick jag och ställde mig på läktaren och tittade på. Det roliga var att han lyssnade på mina röstkommandon även därifrån. :) när han hade skenat av sig lite plockade jag fram fyra bommar som jag lade ut på banan i en volt med en i varje ända som jag longerade över. Efter ett tag satte jag fram två till och hade två på två av sidorna och en på de andra och longerade i fyrkantsmönster. Nobbe bryr sig verkligen inte om var han sätter sina hovar eller att han tar i/springer på/flyttar på bommarna. Han travar på som om de inte fanns där största tiden (typ samma vid löshoppning;han hoppar nog men om bommarna flyger skiter han blankt i. Förstår varför han blev westernhäst istället för hopphäst) ;)
Sen vet jag inte riktigt vad som hände för allt gick så fort. På en öppen del av volten (utan bommar) gjorde han plötsligt ett märkligt kast åt sidan, stapplade till och gick omkull! Jag har verkligen inte bra erfarenheter av hästar som går omkull och blev väldigt orolig, men Nobbe mådde tack och lov fint och var totalt oberörd. Hans ena bakbensskydd fick däremot ett REJÄLT broddhål och kan i princip ses som kasserat... Nobbe själv kom undan med ett litet litet sår av brodden på benet precis nedanför skyddet. Men inte djupt och inget allvarligt.
Tur i oturen. Begriper inte varför mina benskydd trampas sönder så denna vinter. Kan det vara pga ivriga hästar som vilat lite för mycket? Vet i alla fall att jag måste investera i nya snart. Självklart från professional's choice! Men smakar det så kostar det (totalt ca 4000kr för båda hästar inkl. Boots)
Något annat och betydligt billigare jag måste investera i nästa vecka är en ny ryktsten. Mina hästar började fälla päls bara för någon vecka sen, men jisses vad de fäller! Finns det ett säkrare vårtecken än det? ;)
Idag har jag i alla fall varit upp till ridhuset med pigga, glada Nobbe. Willies stod hemma i hagen och såg olyckligt ut över att han inte fick komma med och förvånad ut över att matte hade fixat ström i tråden igen som varit strömlös nästan hela vintern. Han testade till och med lukta på den... Aj!
Väl i ridhuset sprang Nobbe av sig i lyckliga språng. Själv gick jag och ställde mig på läktaren och tittade på. Det roliga var att han lyssnade på mina röstkommandon även därifrån. :) när han hade skenat av sig lite plockade jag fram fyra bommar som jag lade ut på banan i en volt med en i varje ända som jag longerade över. Efter ett tag satte jag fram två till och hade två på två av sidorna och en på de andra och longerade i fyrkantsmönster. Nobbe bryr sig verkligen inte om var han sätter sina hovar eller att han tar i/springer på/flyttar på bommarna. Han travar på som om de inte fanns där största tiden (typ samma vid löshoppning;han hoppar nog men om bommarna flyger skiter han blankt i. Förstår varför han blev westernhäst istället för hopphäst) ;)
Sen vet jag inte riktigt vad som hände för allt gick så fort. På en öppen del av volten (utan bommar) gjorde han plötsligt ett märkligt kast åt sidan, stapplade till och gick omkull! Jag har verkligen inte bra erfarenheter av hästar som går omkull och blev väldigt orolig, men Nobbe mådde tack och lov fint och var totalt oberörd. Hans ena bakbensskydd fick däremot ett REJÄLT broddhål och kan i princip ses som kasserat... Nobbe själv kom undan med ett litet litet sår av brodden på benet precis nedanför skyddet. Men inte djupt och inget allvarligt.
Tur i oturen. Begriper inte varför mina benskydd trampas sönder så denna vinter. Kan det vara pga ivriga hästar som vilat lite för mycket? Vet i alla fall att jag måste investera i nya snart. Självklart från professional's choice! Men smakar det så kostar det (totalt ca 4000kr för båda hästar inkl. Boots)
Något annat och betydligt billigare jag måste investera i nästa vecka är en ny ryktsten. Mina hästar började fälla päls bara för någon vecka sen, men jisses vad de fäller! Finns det ett säkrare vårtecken än det? ;)
måndag 18 mars 2013
Trailkurs
Den stora fördelen med att sitta i Midgårds westernsektion är att jag på eget initiativ kan ta westerninstruktörer till Åland en km från mitt hem och ordna westernkurser (förutsatt att man får anmälningar till kurserna). Som sagt är jag ensam om att helt satsa på western här. Väldigt många äger en westernsadel som de använder vid långritter osv men jag vet faktiskt inte en enda som rider western... Och med Ålands invånarantal känner typ alla alla (rätta mig gärna om jag har fel). Men då får man väl helt enkelt satsa på grenar som kan intressera övriga ryttare också. ;)
Trail till exempel! Bra nybörjargren och givande även för de som inte rider Western. Har turen att ha Marika F. Wallen rätt nära (Roslagswestern, Norrtälje), som är duktig och även överkomlig prismässigt för kurser. I höstas kom hon och höll en mycket lyckad dagskurs i trail, men då jag var långtidssjukskriven kunde jag bara delta som åskådare.
27-28 april är hon inbokad för ny trailkurs. Dagskurs även denna gång, men glädjande nog var intresset så stort så jag kunde boka upp henne för två dagar. :) vilket i sin tur innevär att jag kan delta med BÅDA hästar!!! :D
På lördagen kommer jag att delta med Willies vid hand. Han behöver verkligen miljöträning så detta blir en väldigt bra erfarenhet för honom! Räknar dock med att hans koncentration är både här och där den dagen. ;) då jag bor så nära och även arrangerar hela kursen har jag även möjlighet att hämta honom innan det är vår tur att gå in på banan, ha lektion, en halvtimmes paus, ny lektion och sedan gå hem med honom direkt igen. Heeeelt perfekt. :)
På söndagen är det meningen att jag ska lära mig nåt själv också. ;) Så då är det Nobbes tur att komma med på kurs. Han kan för övrigt behöva socialtränas lite han också vid det här laget eftersom jag alltid rider ensam... Kommer att vara vid hand första lektionen och uppsuttet den andra, med samma tidsupplägg som på lördagen. Ser verkligen fram emot kursen! :)
Har haft hit Marika för en lektion tidigare också, för typ 1,5 år sedan. Det blir dock såklart myyycket billigare att ordna kurs än att betala resa, dagsarvode osv själv. Så att sitta i westernsektionen är kanon. ;)
...behöver få igång hästarna igen först bara. De har stått ett tag igen nu, tyvärr. Väntar sååå på våren och träningsmotivationen. Den kommer, var så säker. ;)
Trail till exempel! Bra nybörjargren och givande även för de som inte rider Western. Har turen att ha Marika F. Wallen rätt nära (Roslagswestern, Norrtälje), som är duktig och även överkomlig prismässigt för kurser. I höstas kom hon och höll en mycket lyckad dagskurs i trail, men då jag var långtidssjukskriven kunde jag bara delta som åskådare.
27-28 april är hon inbokad för ny trailkurs. Dagskurs även denna gång, men glädjande nog var intresset så stort så jag kunde boka upp henne för två dagar. :) vilket i sin tur innevär att jag kan delta med BÅDA hästar!!! :D
På lördagen kommer jag att delta med Willies vid hand. Han behöver verkligen miljöträning så detta blir en väldigt bra erfarenhet för honom! Räknar dock med att hans koncentration är både här och där den dagen. ;) då jag bor så nära och även arrangerar hela kursen har jag även möjlighet att hämta honom innan det är vår tur att gå in på banan, ha lektion, en halvtimmes paus, ny lektion och sedan gå hem med honom direkt igen. Heeeelt perfekt. :)
På söndagen är det meningen att jag ska lära mig nåt själv också. ;) Så då är det Nobbes tur att komma med på kurs. Han kan för övrigt behöva socialtränas lite han också vid det här laget eftersom jag alltid rider ensam... Kommer att vara vid hand första lektionen och uppsuttet den andra, med samma tidsupplägg som på lördagen. Ser verkligen fram emot kursen! :)
Har haft hit Marika för en lektion tidigare också, för typ 1,5 år sedan. Det blir dock såklart myyycket billigare att ordna kurs än att betala resa, dagsarvode osv själv. Så att sitta i westernsektionen är kanon. ;)
...behöver få igång hästarna igen först bara. De har stått ett tag igen nu, tyvärr. Väntar sååå på våren och träningsmotivationen. Den kommer, var så säker. ;)
torsdag 21 februari 2013
Nu flyter det. :)
Efter en lång och tragglig vinter känns det som om jag äntligen har börjat få lite flyt. :)
Amiral mår bra. Lederna fungerar och gubben är nöjd. :)
Willies är snaaaaart färdig insutten! <3 jag anser att en häst är färdigt insutten först när den UTAN att spänna sig etc accepterar och är bekväm med att självständigt bära ryttare. (Inriden är den först när den svarar lätt på hjälperna i alla gångarter. Grundriden först när den bär sig själv i alla gångarter och även flyttar sidförande.) för en definition, liksom. :)
Resan till Ranch horse classic är bokad! Western Weekend, here I come! :) har dessutom fått tag i hotell inte alltför många km från Chappen. :)
Ekonomin har börjat löpa, tack vare ekonomiskt tänkande och smarta lösningar. Samt byte av matbutik...
Min kropp funkar! :) hälsan är ok och vikten är till och med lite lägre än i höstas. ;) och jag har börjat tillåta mig själv att göra ingenting ibland, har insett att även min kropp behöver vila. Tänk att det tog mig 30 år att förstå att världen snurrar även när jag vilar. Klokaste saken jag har insett hittills tror jag.
Sen finns det förståss bestående problem jag inte kan göra något åt... Men då är de ju faktiskt inte värda att grubbla över heller!! ;)
Idag har jag ridit Willies igen. :) Linda kom och ledde honom, men denna gång gick hon på tre meters håll istället för precis bredvid. :) och både jag och Willies var sååå mycket tryggare idag. Willies skrittade på avslappnat och lade till och med av en lugn frustning en gång. ;) han är fortfarande oförstående och irriterad över hjälperna från ryggen, men idag började han fundera: "vänta lite, betyder det där nåt?" :) han gick att styra, sätta igång, stanna och backa utan större bekymmer. :) styrandet är dock svårast, men jag har insett att han vänder lättare för enbart skänkel och neckreining än om man lägger till ledande tygel. Han är speciell, lille Willies. <3 :)
Amiral mår bra. Lederna fungerar och gubben är nöjd. :)
Willies är snaaaaart färdig insutten! <3 jag anser att en häst är färdigt insutten först när den UTAN att spänna sig etc accepterar och är bekväm med att självständigt bära ryttare. (Inriden är den först när den svarar lätt på hjälperna i alla gångarter. Grundriden först när den bär sig själv i alla gångarter och även flyttar sidförande.) för en definition, liksom. :)
Resan till Ranch horse classic är bokad! Western Weekend, here I come! :) har dessutom fått tag i hotell inte alltför många km från Chappen. :)
Ekonomin har börjat löpa, tack vare ekonomiskt tänkande och smarta lösningar. Samt byte av matbutik...
Min kropp funkar! :) hälsan är ok och vikten är till och med lite lägre än i höstas. ;) och jag har börjat tillåta mig själv att göra ingenting ibland, har insett att även min kropp behöver vila. Tänk att det tog mig 30 år att förstå att världen snurrar även när jag vilar. Klokaste saken jag har insett hittills tror jag.
Sen finns det förståss bestående problem jag inte kan göra något åt... Men då är de ju faktiskt inte värda att grubbla över heller!! ;)
Idag har jag ridit Willies igen. :) Linda kom och ledde honom, men denna gång gick hon på tre meters håll istället för precis bredvid. :) och både jag och Willies var sååå mycket tryggare idag. Willies skrittade på avslappnat och lade till och med av en lugn frustning en gång. ;) han är fortfarande oförstående och irriterad över hjälperna från ryggen, men idag började han fundera: "vänta lite, betyder det där nåt?" :) han gick att styra, sätta igång, stanna och backa utan större bekymmer. :) styrandet är dock svårast, men jag har insett att han vänder lättare för enbart skänkel och neckreining än om man lägger till ledande tygel. Han är speciell, lille Willies. <3 :)
söndag 17 februari 2013
Veckan som gått
Veckans inköp: 8 rundbalar hösilage, 1 rundbal halm, 1 ulltäcke och nya ridskor. Inte är det billigt att ha hästar inte. ;) silaget har otroligt bra värden. 84 % torrsubstans, 10 MJ och 80 (!) i protein! Därav halmen.. (Sysselsättningsterapi) ;)
Igår red jag Willies. Fast det såg inte ut att bli så först... Min kompis Linda var med för första gången. Snö kanade på ridhustaket och hästar passerade i hagen bakom ridhuset. Willies var väldigt spänd och sprättade ivägvarje gång ett snösjok kanade iväg på taket och frustade uppspelt då och då. Longera var ingen höjdare då han inte ville springa utan bara vara nära matte. Och våra vanliga lekar kan han leka i sömnen och är därför fulltkapabel att göra en sak och fokusera på en annan... Att hoppa upp på honom i det läget hade blivit för mycket för honom.
Så jag byggde upp en agilitybana istället med slalom, ett litet hinder på 50 cm, koner att göra halt vid, travbommar och en bom för sidepass. Sen lekte vi oss igenom banan tillsammans några gånger. Det är en härlig känsla att ha en häst som följer en över bommar, genom slalom och över hinder och som går att byta tempo på, stanna och backa osv, helt utan grimskaft eller liknande. :) det var otroligt kul övning både för Willies och för mig. Märkligt nog var slalom det som var svårast för honom. :) men alla "stationer" passerades som om han aldrig hade gjort annat! <3 hjärnjompan fick honom dessutom att slappna av, så en stund senare satt jag på hans rygg medan Linda ledde runt honom i ridhuset, trots snökanandet på taket. Så det var nog en väldigt lyckad träning skulle jag säga. :) red bara runt ca 5 min. Och tränade halter och styrning. Tar nog ett tag innan han börjar lyssna på hjälperna så han kan börja klura ut vad de betyder. Just nu tycker han bara det är konstigt och vääääldigt irriterande och onödigt. :P
Ja, och Nobbe, han fick komma ut och springa av sig senast idag. Go och glad som vanligt. :)
Igår red jag Willies. Fast det såg inte ut att bli så först... Min kompis Linda var med för första gången. Snö kanade på ridhustaket och hästar passerade i hagen bakom ridhuset. Willies var väldigt spänd och sprättade ivägvarje gång ett snösjok kanade iväg på taket och frustade uppspelt då och då. Longera var ingen höjdare då han inte ville springa utan bara vara nära matte. Och våra vanliga lekar kan han leka i sömnen och är därför fulltkapabel att göra en sak och fokusera på en annan... Att hoppa upp på honom i det läget hade blivit för mycket för honom.
Så jag byggde upp en agilitybana istället med slalom, ett litet hinder på 50 cm, koner att göra halt vid, travbommar och en bom för sidepass. Sen lekte vi oss igenom banan tillsammans några gånger. Det är en härlig känsla att ha en häst som följer en över bommar, genom slalom och över hinder och som går att byta tempo på, stanna och backa osv, helt utan grimskaft eller liknande. :) det var otroligt kul övning både för Willies och för mig. Märkligt nog var slalom det som var svårast för honom. :) men alla "stationer" passerades som om han aldrig hade gjort annat! <3 hjärnjompan fick honom dessutom att slappna av, så en stund senare satt jag på hans rygg medan Linda ledde runt honom i ridhuset, trots snökanandet på taket. Så det var nog en väldigt lyckad träning skulle jag säga. :) red bara runt ca 5 min. Och tränade halter och styrning. Tar nog ett tag innan han börjar lyssna på hjälperna så han kan börja klura ut vad de betyder. Just nu tycker han bara det är konstigt och vääääldigt irriterande och onödigt. :P
Ja, och Nobbe, han fick komma ut och springa av sig senast idag. Go och glad som vanligt. :)
lördag 9 februari 2013
RHC 2013. :)
Har just bokat hotellrum för tre nätter i närheten av Chappen under western weekend på High Chaparral! :) Ranch horse classic känns inte längre så avlägset. ;) ser verkligen fram emot att även detta år få uppleva detta enorma westernevenemang. Alla underbara hästar, stämningen, friheten! Få gå med boots och hatt dagarna i ända och frossa i prof. Choice produkter i försäljningstälten. Detta år har jag även lyckats släpa med mig min man (med mutning om saloonerna) ;) det ni! :)
Hästarna igångsatta
Har inte uppdaterat sedan Amiral skonades från döden. Vädret har varit varmare nu och med det har även lederna varit bättre. Det ser ut som han överlever något år till, min gamle gubbe. :) för vintern är alltid värst. Bra kommer han aldrig att bli, men så länge han vill får han stanna. <3
Har satt igång hästarna nu också! Äntligen! :) nobbe "underhållstränas" medan Willies går lite mera, måste få denna lilla buse inriden nu i vår! Skäms duktigt mycket över att han inte är inriden ännu... Men sen är han inte "som alla andra barn" heller... Och med rygghistorian och utlåtandet för 2 år sen om att han kanske aldrig skulle gå att sitta på, så får det ta den tid det tar!
Red honom senast i tisdags, Therese kom över, men nuförtiden leder mina medhjälpare honom medan jag rider istället för att själva sitta på ryggen. Att matte, Willies trygghet, försvinner från marken är en ännu större grej än att bära ryttare sådär allmänt. Då och då tittar han efter att matte sitter på. Gulle. <3 i tisdags longerade jag honom bara en liten stund innan och han har inte haft ryttare på ryggen sen december (och september innan dess... Hmmm...). Jag hoppade upp och Willies, som brukar stå stilla, började plötsligt dansa runt och jag kände att han bär som helst skulle kasta sig iväg... Och minns dessutom rodeon sist jag red,dvs. Första gången jag skulle trava med honom. Så det var bara att kasta sig av fort som attans och longera några varv till. Sedan hoppade jag upp igen, denna gång utan problem. Skrittade redan runt honom med ledare några minuter och tränade styrning, halt och back. Främst halter... Att lyssna på den som sitter på ryggen har han ingen lust med ännu, han tycker det bara är konstigt när rösten kommer bakifrån/uppifrån och dessutom i kombination med hjälper... Så det blir nog att träna med ledare ett tag till, vill att han behjälpligt lyder styrning och halter innan jag ger mig upp helt ensam... Therese ansåg också att det vore helkorkat att rida honom utan ledare ännu. Sedan hoppade jag ner, Therese ledde honom något varv och sen hoppade jag upp och gjorde samma sak igen. Allt gick bra, men vi är nog lika osäkra vid ridningen fortfarande båda två... Lustigt att det skulle bli en så stor utmaning med min egen häst när det inte har varit det med andras. :P men Willies är värd det! Han kommer att bli kanon att rida bara han vänjer sig så smidig som han är. :)
Har satt igång hästarna nu också! Äntligen! :) nobbe "underhållstränas" medan Willies går lite mera, måste få denna lilla buse inriden nu i vår! Skäms duktigt mycket över att han inte är inriden ännu... Men sen är han inte "som alla andra barn" heller... Och med rygghistorian och utlåtandet för 2 år sen om att han kanske aldrig skulle gå att sitta på, så får det ta den tid det tar!
Red honom senast i tisdags, Therese kom över, men nuförtiden leder mina medhjälpare honom medan jag rider istället för att själva sitta på ryggen. Att matte, Willies trygghet, försvinner från marken är en ännu större grej än att bära ryttare sådär allmänt. Då och då tittar han efter att matte sitter på. Gulle. <3 i tisdags longerade jag honom bara en liten stund innan och han har inte haft ryttare på ryggen sen december (och september innan dess... Hmmm...). Jag hoppade upp och Willies, som brukar stå stilla, började plötsligt dansa runt och jag kände att han bär som helst skulle kasta sig iväg... Och minns dessutom rodeon sist jag red,dvs. Första gången jag skulle trava med honom. Så det var bara att kasta sig av fort som attans och longera några varv till. Sedan hoppade jag upp igen, denna gång utan problem. Skrittade redan runt honom med ledare några minuter och tränade styrning, halt och back. Främst halter... Att lyssna på den som sitter på ryggen har han ingen lust med ännu, han tycker det bara är konstigt när rösten kommer bakifrån/uppifrån och dessutom i kombination med hjälper... Så det blir nog att träna med ledare ett tag till, vill att han behjälpligt lyder styrning och halter innan jag ger mig upp helt ensam... Therese ansåg också att det vore helkorkat att rida honom utan ledare ännu. Sedan hoppade jag ner, Therese ledde honom något varv och sen hoppade jag upp och gjorde samma sak igen. Allt gick bra, men vi är nog lika osäkra vid ridningen fortfarande båda två... Lustigt att det skulle bli en så stor utmaning med min egen häst när det inte har varit det med andras. :P men Willies är värd det! Han kommer att bli kanon att rida bara han vänjer sig så smidig som han är. :)
måndag 14 januari 2013
Saved from the green mile...
Det finns inga ord för hur TACKSAM jag är, för veterinären, som har lika stort hjärta som mig, men kompetensen för att avgöra Amirals öde. Inga ord för hur FÖRVÅNAD jag blev över utgången av besöket. Inga ord för hur HÄRLIGT det var att höra att Aniral trivs hos mig och vill vara kvar ett tag till... Och att hon tycker han är värd chansen! <3 han är stark, klok och i god kondition för tillstånd och ålder, och har kämparglöd och livsgnista. Och inte tror hon han har så ont heller, bara att lederna inte fungerar i kylan när artrosen är så långt gången. Hon undersökte honom rejält, med visitertång i hovarna och allt, ömmade inte någonstans! Härligt för övrigt även att se att jag gjort en bra verkning, och inte bidragit till tillståndet kan jag ju säga! (Jo, jag verkade mitt livs första fyra hovar i torsdags - med gott betyg!) :) när hon undersökte knölarna i halsen, som är misstänkt godartade cancerknölar, stod han och myste av "massagen". :)
Ordination:
5 dagars fenidyn-kur (anti-inflammatoriskt och smärtstillande)
3-7 dagars boxvila
Sedan förlänga utevistelsen i spåntäckt sjukhage undan för undan.
Hålla honom varm. Mycket täcken, mycket mat.
Och mycket, mycket kärlek. <3
Fast det sista har jag ordinerat alldeles själv. ;)
Ikväll hade Willies VÄLDIGT bråttom in i stallet, ville bara springa, springa... Släppte honom vid dörren och istället för att springa in till maten i sin box, sprang han RAKT fram till Amiral och blåste lugnt i hans näsborrar en bra stund. Sedan gick han in i sin box, tog en tugga kraftfoder och återgick sedan till att hälsa på Amiral. Kan säga att det var tydligt att han hade saknat sin vän som stått inne hela dagen. <3 gissa om det skulle bli tomt här utan gamle Amiral. Vi behöver honom allihopa! <3
Och kärleken till denna kloka, vänliga varelse, som än en gång blivit räddad från döden och fått en ny chans, har bara blivit större i och med detta. Hoppas innerligt behandlingen hjälper nu. Han lever på lånad tid och livsgnista, trots cancer och långt gången artros, utan att gnälla, sura eller grina.
Och jag - jag tackar gudarna för varje ny dag jag får med denna häst. <3
Ordination:
5 dagars fenidyn-kur (anti-inflammatoriskt och smärtstillande)
3-7 dagars boxvila
Sedan förlänga utevistelsen i spåntäckt sjukhage undan för undan.
Hålla honom varm. Mycket täcken, mycket mat.
Och mycket, mycket kärlek. <3
Fast det sista har jag ordinerat alldeles själv. ;)
Ikväll hade Willies VÄLDIGT bråttom in i stallet, ville bara springa, springa... Släppte honom vid dörren och istället för att springa in till maten i sin box, sprang han RAKT fram till Amiral och blåste lugnt i hans näsborrar en bra stund. Sedan gick han in i sin box, tog en tugga kraftfoder och återgick sedan till att hälsa på Amiral. Kan säga att det var tydligt att han hade saknat sin vän som stått inne hela dagen. <3 gissa om det skulle bli tomt här utan gamle Amiral. Vi behöver honom allihopa! <3
Och kärleken till denna kloka, vänliga varelse, som än en gång blivit räddad från döden och fått en ny chans, har bara blivit större i och med detta. Hoppas innerligt behandlingen hjälper nu. Han lever på lånad tid och livsgnista, trots cancer och långt gången artros, utan att gnälla, sura eller grina.
Och jag - jag tackar gudarna för varje ny dag jag får med denna häst. <3
söndag 13 januari 2013
Pegasus väntar, jag måste gå...
Min e-postadress innehåller ditt namn.... Den har funnits med lika länge som du. Hela mitt vuxna liv... Jag skriver ditt namn varje dag... Men även om jag inte gjorde det, finns det för evigt inristat i mitt hjärta.
Jag var bara 18 år. Du var bara sju. Du hade sprungit in nästan 80.000kr på Solvalla, men blev sjuk i bakbenen. Trots operation blev du aldrig så bra igen att du kunde tävla fullt ut. Därför leasades du ut och kom till Åland. Men benen höll inte för travet mer. Du skulle avlivas.
Bara några dagar innan räddade jag dig från en alltför tidig död. Snäll och väluppfostrad var du redan då men väldigt stressad och nervös. Med åren fick jag dig att lita blint på mig, och du fick mig att lita på dig. Du har lärt mig så otroligt mycket om hästar; hur ni fungerar och tänker, om vänskap, tillit och förtroende. Sista åren tog vi mysiga skogspromenader tillsammans. Utan grimmor och rep som förstör tillitens magi. Du följde mig ändå, över diken, stock och sten. För du kände dig trygg med mig.
Efter allt du har gjort för mig, kan jag inte ignorera ditt beslut. Din sista önskan. Du berättar det med så tydliga ord. Frustar sakta och ser mig lugnt i ögonen, med en trygghet som säger "det är lugnt, matte. Jag orkar inte ha ont längre. Tack för all tid tillsammans, men det är dags nu". Berättar att du är redo att träffa Pegasus, den bevingade, vita hästen, som för dig till stora, gröna ängar utan slut, full med hästar att leka med.
Du travar friskt och lite snopet ut på ängen när du upptäcker att benen inte gör ont längre. Du rör sig snabbt och lätt, helt utan smärta. Lägger glatt av flera glada bocksprång och galopperar sedan i full fart mot de andra hästarna på ängen. Springer, leker och njuter av livet i solen med munnen full av gräs.
Jag står här, på andra sidan, med din grimma i handen. Framför mig ligger din stora, tunga kropp. Den är alldeles stilla. Grävskopan startar i bakgrunden... Tårarna vill inte sluta rulla nedför mina kinder.... Jag ser bara din livlösa kropp, inte ditt ivriga springande på ängen.
Jag önskar så att jag ser det en dag. Att Nobbe slutar skrika efter sin vän, att Willies slutar titta mot det håll dit vi gick och du aldrig mer kom tillbaka.
Och jag tackar innerligt för de tolv åren jag fick med dig, käre vän. För både skratt och tårar, lärdomar, vänskap och trygghet. Och för att du så tydligt berättade för mig: "nu matte, är det dags att gå. Tack för allt du gett mig, men nu måste jag gå. Och ja, jag älskar dig också."
Jag var bara 18 år. Du var bara sju. Du hade sprungit in nästan 80.000kr på Solvalla, men blev sjuk i bakbenen. Trots operation blev du aldrig så bra igen att du kunde tävla fullt ut. Därför leasades du ut och kom till Åland. Men benen höll inte för travet mer. Du skulle avlivas.
Bara några dagar innan räddade jag dig från en alltför tidig död. Snäll och väluppfostrad var du redan då men väldigt stressad och nervös. Med åren fick jag dig att lita blint på mig, och du fick mig att lita på dig. Du har lärt mig så otroligt mycket om hästar; hur ni fungerar och tänker, om vänskap, tillit och förtroende. Sista åren tog vi mysiga skogspromenader tillsammans. Utan grimmor och rep som förstör tillitens magi. Du följde mig ändå, över diken, stock och sten. För du kände dig trygg med mig.
Efter allt du har gjort för mig, kan jag inte ignorera ditt beslut. Din sista önskan. Du berättar det med så tydliga ord. Frustar sakta och ser mig lugnt i ögonen, med en trygghet som säger "det är lugnt, matte. Jag orkar inte ha ont längre. Tack för all tid tillsammans, men det är dags nu". Berättar att du är redo att träffa Pegasus, den bevingade, vita hästen, som för dig till stora, gröna ängar utan slut, full med hästar att leka med.
Du travar friskt och lite snopet ut på ängen när du upptäcker att benen inte gör ont längre. Du rör sig snabbt och lätt, helt utan smärta. Lägger glatt av flera glada bocksprång och galopperar sedan i full fart mot de andra hästarna på ängen. Springer, leker och njuter av livet i solen med munnen full av gräs.
Jag står här, på andra sidan, med din grimma i handen. Framför mig ligger din stora, tunga kropp. Den är alldeles stilla. Grävskopan startar i bakgrunden... Tårarna vill inte sluta rulla nedför mina kinder.... Jag ser bara din livlösa kropp, inte ditt ivriga springande på ängen.
Jag önskar så att jag ser det en dag. Att Nobbe slutar skrika efter sin vän, att Willies slutar titta mot det håll dit vi gick och du aldrig mer kom tillbaka.
Och jag tackar innerligt för de tolv åren jag fick med dig, käre vän. För både skratt och tårar, lärdomar, vänskap och trygghet. Och för att du så tydligt berättade för mig: "nu matte, är det dags att gå. Tack för allt du gett mig, men nu måste jag gå. Och ja, jag älskar dig också."
Det tyngsta inlägget jag någonsin har skrivit
För drygt fyra år sedan började Amirals knäleder bli allt sämre. Första tiden märktes det bara genom att frambenen ville vika sig om man red honom lång och låg, det gick bra en stund och sen började de bli ostadiga i knäleden. På våren när hovslagaren kom och skulle sko om honom och verkade ena framhoven började andra framknäet skaka.. Så jag tog beslutet att det inte blir mer skor nu. Barfota pensionär. Minns så bra sista gången jag satt på hans rygg, barbacka med grimma skrittade vi den korta biten till betet.
Sen fick han flera sköna år som pensionär. Lederna blev dock sämre och sämre. Han fick glucosamin, Msm, back on track knäskydd. Han behövde mer och mer mat för att hålla hullet. Somrarna i värmen gick bra, men höst och vinter blev han mer och mer stilla. Snäll och rar som alltid, kramig, vänlig och go. Tyckte om sitt pensionärsliv och strosade på som sällskap i hagen.
Denna vinter har jag sett en klar försämring, mycket snabbare än tidigare. Knäna är väldigt galliga och känner man på vänster framknä känns det som om det saknas en bit i det, brosket är bortnött så det har blivit som ett vätskefyllt "hål" i knäet. Han är bockbent och stel och det knäpper i hans leder, men livsglädjen är kvar och han gör roliga mooves i hagen när han busar med de andra hästarna. Dock mer och mer sällan...
I torsdags verkades han. Trots att benet ställdes ner med någon minuts mellanrum ville det andra benet inte klara den ökade vikten. Benet sattes ner och han lyfte snabbt på det andra benet och började trampa med det, varje gång..
Igår kväll, lördag, när jag skulle ta in dem för kvällen kom inte Amiral till grinden. Han stod längst bort i hagen, tog ett steg, stannade. Väntade på mig... Jag gick fram och han satte glatt nosen i grimman som vanligt.. Så började jag gå.. Och Amiral stappla. Han kunde knappt gå, stackarn. :( det var som om lederna i benen inte fanns längre. ;((( fick in honom och ringde veterinär, som sa att jag skulle hålla honom varm med dubbla täcken och ha honom inne om det gick, men han blir väldigt stressad av att vara inne och vill ut...
I morse var han visserligen väldigt stel, men gick skapligt. Fick komma ut till sina kompisar efter ett par timmar ensam inne. Stod sen och hängde i några timmar tills det var dags för daghö... - samma problem igen. Kan och vill inte ta ett enda steg i onödan. Stapplar sig fram... Och jag inser vad jag måste göra. Det värsta beslut en hästägare kan ta.. .... Kan inte med ord beskriva hur ont det gör i hjärtat. :(
Nu har jag fått tillstånd av markägaren bakom vårt hus att gräva. Grävskopan är kontaktad. Veterinären kommer ut och gör en sista undersökning och bedömning imorgon. Men jag vet så väl var det slutar. Tolv års stark vänskap slutar nästa vecka i en grop bakom vår gård. Den slutar med en human lugnande spruta, en överdos sömnmedel och en slutlig spruta i hjärtat. Jag kommer att vara där, krama, hålla om, ta av grimman och säga förväl... Förväl till min underbara, goda vän jag räddade livet på för tolv år sedan, och nu har ett ansvar att inte låta lida längre. Jag gav honom många, härliga år till...
Jag får leva på det. Och hoppas att tårarna en dag slutar rinna.
Sen fick han flera sköna år som pensionär. Lederna blev dock sämre och sämre. Han fick glucosamin, Msm, back on track knäskydd. Han behövde mer och mer mat för att hålla hullet. Somrarna i värmen gick bra, men höst och vinter blev han mer och mer stilla. Snäll och rar som alltid, kramig, vänlig och go. Tyckte om sitt pensionärsliv och strosade på som sällskap i hagen.
Denna vinter har jag sett en klar försämring, mycket snabbare än tidigare. Knäna är väldigt galliga och känner man på vänster framknä känns det som om det saknas en bit i det, brosket är bortnött så det har blivit som ett vätskefyllt "hål" i knäet. Han är bockbent och stel och det knäpper i hans leder, men livsglädjen är kvar och han gör roliga mooves i hagen när han busar med de andra hästarna. Dock mer och mer sällan...
I torsdags verkades han. Trots att benet ställdes ner med någon minuts mellanrum ville det andra benet inte klara den ökade vikten. Benet sattes ner och han lyfte snabbt på det andra benet och började trampa med det, varje gång..
Igår kväll, lördag, när jag skulle ta in dem för kvällen kom inte Amiral till grinden. Han stod längst bort i hagen, tog ett steg, stannade. Väntade på mig... Jag gick fram och han satte glatt nosen i grimman som vanligt.. Så började jag gå.. Och Amiral stappla. Han kunde knappt gå, stackarn. :( det var som om lederna i benen inte fanns längre. ;((( fick in honom och ringde veterinär, som sa att jag skulle hålla honom varm med dubbla täcken och ha honom inne om det gick, men han blir väldigt stressad av att vara inne och vill ut...
I morse var han visserligen väldigt stel, men gick skapligt. Fick komma ut till sina kompisar efter ett par timmar ensam inne. Stod sen och hängde i några timmar tills det var dags för daghö... - samma problem igen. Kan och vill inte ta ett enda steg i onödan. Stapplar sig fram... Och jag inser vad jag måste göra. Det värsta beslut en hästägare kan ta.. .... Kan inte med ord beskriva hur ont det gör i hjärtat. :(
Nu har jag fått tillstånd av markägaren bakom vårt hus att gräva. Grävskopan är kontaktad. Veterinären kommer ut och gör en sista undersökning och bedömning imorgon. Men jag vet så väl var det slutar. Tolv års stark vänskap slutar nästa vecka i en grop bakom vår gård. Den slutar med en human lugnande spruta, en överdos sömnmedel och en slutlig spruta i hjärtat. Jag kommer att vara där, krama, hålla om, ta av grimman och säga förväl... Förväl till min underbara, goda vän jag räddade livet på för tolv år sedan, och nu har ett ansvar att inte låta lida längre. Jag gav honom många, härliga år till...
Jag får leva på det. Och hoppas att tårarna en dag slutar rinna.
fredag 4 januari 2013
Hingsten Kalle Kanon
Trots influensa kan jag nog klappa mig på axeln idag, då jag har varit riktigt duktig och fått en hel del gjort. :) förutom det vanliga med mockning, bära vatten, väga hö osv som är en daglig sysselsättning oavsett tid och hälsotillstånd har jag även longerat kalle kanon alias Nobbe i ridhuset. Lät honom först skena av sig lös i lustiga krumbukter och longerade sedan. Noterade att han börjar bli riktigt snygg i hullet nu. :) tränade tempoväxlingar i trav och galopp, vilket gick jättebra! Han hade dock massor av energi kvar även på vägen hem. Såg en annan häst och blev hingst i 5 minuter. Frustade och dansade fram i vacker passage en bra stund... Knashäst. :)
Sen har jag faktiskt städat huset och lagat mat idag också. Så nu känner jag att jag kan ta en välförtjänt slapparkväll i soffan så man kryar på sig. Feber får jag sällan, men det är lite jobbigt att känna sig som en boll i huvudet också och producera en halv liter snor i timmen (känns det som).
Men det är inte så farligt (när man inte är man) ;) imorgon planeras markarbete med Willies i ridhuset samt kvällsjobb. Hoppas på fortsatt förbättring av flunsan, utan bakslag. Sängliggande är jag aldrig om jag inte måste.
Sen har jag faktiskt städat huset och lagat mat idag också. Så nu känner jag att jag kan ta en välförtjänt slapparkväll i soffan så man kryar på sig. Feber får jag sällan, men det är lite jobbigt att känna sig som en boll i huvudet också och producera en halv liter snor i timmen (känns det som).
Men det är inte så farligt (när man inte är man) ;) imorgon planeras markarbete med Willies i ridhuset samt kvällsjobb. Hoppas på fortsatt förbättring av flunsan, utan bakslag. Sängliggande är jag aldrig om jag inte måste.
torsdag 3 januari 2013
Djurägares tunga ansvar
Amiral börjar bli stel i knäna igen. De är galliga och svaga. Det påminner mig om det tunga avsvaret man har som djurägare.
Som djurägare är man både domare och bödel. Man ska kunna avgöra om en häst lider så mycket av något att den bör avlivas, och man ska ha hjärta att klara av att ta bort dem om de gör det. Men hur kan man egentligen veta? Och vad ger oss rätten att leka Gud?
Jag har aldrig tagit bort en häst, men har varit väldigt nära en gång. Nattfari var en 22-årig problemhäst med kraftigt exem och kronisk bronkit som jag fick gratis för att han var så oberäknelig. Tyvärr stämde inte personkemin varken mellan oss eller mellan honom och Amiral, och då denna häst varit vandringspokal hela sitt liv, och var allt annat än i skick i kroppen, bokade jag en kille som skulle komma hit med bultpistol, en som skulle hålla i honom så jag själv slapp vara med och en som hade grävskopa. Trots att jag aldrig riktigt fastnade för hästen i fråga var det ett fruktansvärt jobbigt beslut och tanken på att bestämma över om en annan levande varelse skulle få leva eller inte kändes otroligt fel. Samtidigt visste jag att det inte fungerade att ha honom kvar och att han inte skulle behöva flytta mer, han hade alltför tungt förflutet. Jag grät som en tok de sista dagarna innan...
Dagen innan avlivningen hittade jag en annons på Hästnet om en NH-instruktör som sökte problemhäst, gärna äldre islandshäst. Så jag gav det en sista chans och ringde dit... Malin visade sig vara en jätterar tjej som tog hand om dessa olyckliga individer och hjälpte dem, gav dem fina sista år i stora hagar med fri tillgång på mat... Så jag lastade hästen och åkte till Sverige med honom, gav bort honom till henne. Och de hittade fram till varandra direkt...
Så jag slapp genomföra det den gången, tack och lov... Nästa blir betydligt värre. Jag fullkomligt ÄLSKAR alla mina tre hästar och om jag inte klarade av det med en häst jag inte föll för, hur tusan ska det då gå med mina älsklingar? Ändå vet man som sagt... Man har det tunga ansvaret. Och kan inte låta dem lida. Ingen avlivar dock gamla människor som har ont, även om de ber om det. Så då är frågan, är vi humanare med människorna eller djuren?
Än så länge trivs Amiral med sitt liv. Han äter och håller hullet. Jag vet inte säkert, men antar att han har ont. Däremot vet jag många som hade tagit bort honom. Han gör ingen "nytta", har "ingen framtid" och "bara kostar pengar"... När jag köpte honom som 7-åring skulle hans dåvarande ägare ta bort honom, så hans liv är redan förlängt med 12 år. Men ändå... :(
Jag har tagit mitt beslut. Så länge han själv vill får han loma runt och vara en väldigt dyr prydnad. Så länge han springer i hagen ibland, äter bra och är snäll med hästar och människor. Så länge han vill leva... Och den dagen han säger att han inte vill och orkar längre, då lovar jag att avsluta hans lidande, med sitt huvud i min famn. Min stora, snälla Amiral... Jag kommer att stå vid din sida in i det sista. Jag älskar dig till tidens slut. <3
Som djurägare är man både domare och bödel. Man ska kunna avgöra om en häst lider så mycket av något att den bör avlivas, och man ska ha hjärta att klara av att ta bort dem om de gör det. Men hur kan man egentligen veta? Och vad ger oss rätten att leka Gud?
Jag har aldrig tagit bort en häst, men har varit väldigt nära en gång. Nattfari var en 22-årig problemhäst med kraftigt exem och kronisk bronkit som jag fick gratis för att han var så oberäknelig. Tyvärr stämde inte personkemin varken mellan oss eller mellan honom och Amiral, och då denna häst varit vandringspokal hela sitt liv, och var allt annat än i skick i kroppen, bokade jag en kille som skulle komma hit med bultpistol, en som skulle hålla i honom så jag själv slapp vara med och en som hade grävskopa. Trots att jag aldrig riktigt fastnade för hästen i fråga var det ett fruktansvärt jobbigt beslut och tanken på att bestämma över om en annan levande varelse skulle få leva eller inte kändes otroligt fel. Samtidigt visste jag att det inte fungerade att ha honom kvar och att han inte skulle behöva flytta mer, han hade alltför tungt förflutet. Jag grät som en tok de sista dagarna innan...
Dagen innan avlivningen hittade jag en annons på Hästnet om en NH-instruktör som sökte problemhäst, gärna äldre islandshäst. Så jag gav det en sista chans och ringde dit... Malin visade sig vara en jätterar tjej som tog hand om dessa olyckliga individer och hjälpte dem, gav dem fina sista år i stora hagar med fri tillgång på mat... Så jag lastade hästen och åkte till Sverige med honom, gav bort honom till henne. Och de hittade fram till varandra direkt...
Så jag slapp genomföra det den gången, tack och lov... Nästa blir betydligt värre. Jag fullkomligt ÄLSKAR alla mina tre hästar och om jag inte klarade av det med en häst jag inte föll för, hur tusan ska det då gå med mina älsklingar? Ändå vet man som sagt... Man har det tunga ansvaret. Och kan inte låta dem lida. Ingen avlivar dock gamla människor som har ont, även om de ber om det. Så då är frågan, är vi humanare med människorna eller djuren?
Än så länge trivs Amiral med sitt liv. Han äter och håller hullet. Jag vet inte säkert, men antar att han har ont. Däremot vet jag många som hade tagit bort honom. Han gör ingen "nytta", har "ingen framtid" och "bara kostar pengar"... När jag köpte honom som 7-åring skulle hans dåvarande ägare ta bort honom, så hans liv är redan förlängt med 12 år. Men ändå... :(
Jag har tagit mitt beslut. Så länge han själv vill får han loma runt och vara en väldigt dyr prydnad. Så länge han springer i hagen ibland, äter bra och är snäll med hästar och människor. Så länge han vill leva... Och den dagen han säger att han inte vill och orkar längre, då lovar jag att avsluta hans lidande, med sitt huvud i min famn. Min stora, snälla Amiral... Jag kommer att stå vid din sida in i det sista. Jag älskar dig till tidens slut. <3
Snörvel, host host...
Börjar året med influensa istället för hästträning. :( BLÄÄÄ!
Hann med en promenad med Willies på nyårsdagen. Nu får man väl vänta tills det här fanskapet ger med sig.... Skulle ha ridit Willies idag, en kompis skulle ha kommit och ledit honom och allt, men se det vart int det... Istället sitter man här och andas genom munnen för om jag stänger den tror jag att jag ska kvävas. Och det blir så svårt att snyta sig två gånger i minuten om man kvävs.
Krya på sig nu då... Kurera, kurera....
Hann med en promenad med Willies på nyårsdagen. Nu får man väl vänta tills det här fanskapet ger med sig.... Skulle ha ridit Willies idag, en kompis skulle ha kommit och ledit honom och allt, men se det vart int det... Istället sitter man här och andas genom munnen för om jag stänger den tror jag att jag ska kvävas. Och det blir så svårt att snyta sig två gånger i minuten om man kvävs.
Krya på sig nu då... Kurera, kurera....
tisdag 1 januari 2013
Årets värsta natt...
...är alltid årets sista. Kan inte för mitt liv begripa varför folk ska envisas med att skjuta en massa raketer varje gång det byter år. De skrämmer djuren, skapar olyckor och kostar MULTUM med pengar som istället kunde göra nytta i världen... Tänk om alla skulle ge pengarna de nu lägger på raketer på välgörenhet istället. Jag slår vad om att vi skulle ha en mycket bättre värld då... Men jag antar att folk är för egoistiska för att göra det. För det är ju SÅÅÅÅÅ HÄFTIGT med raketer!!!
Javisst. Skithäftigt med hästar som bryter benen i hagen och måste avlivas och hundar som gnyr under sängen. Skithäftigt med bränn- och splitterskador från fyrverkerier som inte lyfte eller pga människor som haft för många promille i pannan. Och verkligen skithäftigt att höra några BOOOOOM och därmed skjuta upp miljoner i luften på några minuter. Inte är det bra för miljön heller. De där sakerna innehåller inte bara ett eller två giftiga ämnen kan jag säga...
Detta år skulle jag upp på jobb kl 6 på morgonen, så jag gick och lade mig ganska tidigt och bad min man gå ut och lyssna om man hörde något från stallet när krighelvetet började. Inte ett knyst hade han hört, så jag sov gott, glad över att jag inte hade gått ut till stallet mitt i natten, tänt lampan, satt på radion och stressat dem i onödan. Bara en sån sak är ju stressande för dem i sig, och kombinerat med världskrig med frontlinjen utanför väggen gör nog inte saken bättre. Så allt var frid och fröjd...
... Till 06.30 i morse då jag öppnade stalldörren och bokstavligen såg ångesten och skräcken lysa i Amirals ögon. Man såg precis hur mycket hö Amiral och Willies hade haft kvar när skottlossningen började... För det höet var fortfarande kvar.
Willies ville inte alls gå ut. Amiral fick totalpanik de 30 sekunder som han var ensam inne i stallet. Varken Willies eller Amiral åt sitt morgonhö... Bara Nobbe tog allt med ro. "More food for meee"! ;)
Nu har det tack och lov lugnat ner sig. Amiral slapp bli halt i tre veckor detta år. Och det är 365 dagar tills helvetet brakar loss igen... Jag garanterar, att så länge jag lever, kommer jag att tillbringa samtliga nyårsaftnar med mina kära hästar... För det är ju så länge jag kommer att ha hästar det.
Är tacksam över att byborna inte är så hemskt vilda med skjutandet, men raketer hörs LÅNGT.... Önskar innerligt att detta djävulens påfund förbjöds enligt lag, att de bara fick användas på offentliga platser vid arrangerade tillställningar och inte av "vem som helst och hur som helst". Är de förbjudna för barn kan det vara förbjudna för fulla människor också. Och idioter.
Tack för mig.
Javisst. Skithäftigt med hästar som bryter benen i hagen och måste avlivas och hundar som gnyr under sängen. Skithäftigt med bränn- och splitterskador från fyrverkerier som inte lyfte eller pga människor som haft för många promille i pannan. Och verkligen skithäftigt att höra några BOOOOOM och därmed skjuta upp miljoner i luften på några minuter. Inte är det bra för miljön heller. De där sakerna innehåller inte bara ett eller två giftiga ämnen kan jag säga...
Detta år skulle jag upp på jobb kl 6 på morgonen, så jag gick och lade mig ganska tidigt och bad min man gå ut och lyssna om man hörde något från stallet när krighelvetet började. Inte ett knyst hade han hört, så jag sov gott, glad över att jag inte hade gått ut till stallet mitt i natten, tänt lampan, satt på radion och stressat dem i onödan. Bara en sån sak är ju stressande för dem i sig, och kombinerat med världskrig med frontlinjen utanför väggen gör nog inte saken bättre. Så allt var frid och fröjd...
... Till 06.30 i morse då jag öppnade stalldörren och bokstavligen såg ångesten och skräcken lysa i Amirals ögon. Man såg precis hur mycket hö Amiral och Willies hade haft kvar när skottlossningen började... För det höet var fortfarande kvar.
Willies ville inte alls gå ut. Amiral fick totalpanik de 30 sekunder som han var ensam inne i stallet. Varken Willies eller Amiral åt sitt morgonhö... Bara Nobbe tog allt med ro. "More food for meee"! ;)
Nu har det tack och lov lugnat ner sig. Amiral slapp bli halt i tre veckor detta år. Och det är 365 dagar tills helvetet brakar loss igen... Jag garanterar, att så länge jag lever, kommer jag att tillbringa samtliga nyårsaftnar med mina kära hästar... För det är ju så länge jag kommer att ha hästar det.
Är tacksam över att byborna inte är så hemskt vilda med skjutandet, men raketer hörs LÅNGT.... Önskar innerligt att detta djävulens påfund förbjöds enligt lag, att de bara fick användas på offentliga platser vid arrangerade tillställningar och inte av "vem som helst och hur som helst". Är de förbjudna för barn kan det vara förbjudna för fulla människor också. Och idioter.
Tack för mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)