Idag har jag och Willies gått på långpromenad i skogen. Han skrittade på VÄLDIGT snabbt när han insåg att vi skulle ut på skogsäventyr; han ÄLSKAR skogspromenader. :) är lite som att rasta en hund när man tar med Willies på promenad; han gick runt och nosade på marken, kissade två gånger och bajsade en. Skulle han inte knapra blåbärs- och granris där han kommer åt hade man ju funderat på om han brukar gnägga eller skälla.. ;) skogspromenader med Willies blev avkoppling och nöje den dagen han lärde sig "gå fot" ;) , innan dess var det ett smärre träningspass... Då brukade jag gå en promenad med Amiral efteråt, bara för att få koppla av lite, helt slut blev man. :)
Kliva upp på en sten kan vem som helst göra, även folk som är höjdrädda. Ju större stenen är, desto svårare år det att komma upp på den, desto räddare blir de höjdrädda och desto mer stolt och glad blir man när man kommit upp. Att äga Willies är som att bestiga mount everest: det är en fysiskt och psykiskt krävande resa som tar lång tid att genomföra. Ibland vill man bara ge upp och undrar om man ska klara det.. Men för varje meter man klättrar, desto närmare toppen kommer man. Och ju högre man kommer, desto bättre känns det. Och efter varje etapp ökar glädjen och stoltheten.
Willies är min mount everest, mitt livs utmaning och min stolthet. De som inte vet var vår resa började kan omöjligt förstå hur långt vi har färdats. Det är just därför han är så speciell för mig. För varje meter jag klättrar växer jag som människa.
Shoot for the moon! Even if you miss, you'll land among the stars... <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar