Sitter och grubblar nu igen. Mitt i natten som vanligt. Har alltid värst på kvällarna. Ben och armar värker och det rycker jättemycket i mina muskler. Mockningen tar på betydligt mer än jag vill erkänna.... Men utan den, vad har jag kvar??? Känner mig redan som en värdelös skräphög så det är jätteviktigt för mig att jag kan göra det själv. Vill ju också försöka hålla igång kroppen lite, är van med att va igång från morgon till kväll.... Suger purjo att ha det såhär!!
Har funderat på om jag borde kontaka en psykolog för detta äter upp mig inifrån... Håller på och grubblar och oroar mig galen av detta. Hade en god gammal vän över igår, en kille jag har känt halva mitt liv, som alltid har funnits där när jag behöver honom. Stöttat mig, hållit mig på fötter och låtit mig bo på hans soffa under tonåren och trots att han har mängder av egna problem har han alltid funnits där! Vi ses inte så ofta men när vi väl gör det begriper man inte varför. Det bara blir så... Bor i varsin ända av Åland till att börja med... Men ändå.
I alla fall, igår svämmade det liksom över för mig och jag öste ur mig mängder av frustration och negativa tankar. Andra man pratar med brukar inte veta vad de ska säga, säger nåt i stil med "det är säkert inget farligt" vilket bara gör mig arg, för inte en jävel vet vad det är! Jag vet att de menar väl och inte vet hur de ska hantera det, jag hade heller inte vetat det i deras sits... Det blir lite som att man kastar ur sig allt, det man sagt går rätt igenom dem och flyger långt långt bort, för att sedan vända som en bumerang och åka rakt in i en igen med full fart. Man ältar och kommer ingenstans. Det enda man åstadkommer är att folk blir oroliga och tycker synd om en, och det är inte riktigt det jag vill uppnå.
Men när jag pratade med denna vän var det annorlunda. Jag kastade ur mig allt mot honom, men istället för att gå rätt igenom honom, tvärstannade det. Han höll det kvar där så jag fick titta på det, på avstånd men ändå så nära så jag fortfarande såg det, och sedan seglade det sakta tillbaka till mig. Kan inte beskriva det bättre. Tror det kallas KBT: Kognitiv beteendeterapi. Att förändra någons tankar.
Grubblar gör jag fortfarande, men han lyckades lugna ett av det största orosmomentet i min värld just nu: hästarnas träning. Han frågade mig: exakt VAD händer när du inte kan rida in Willies och träna Nobbe just nu??? Det var då jag insåg att det inte är jordens undergång att de står just nu. Nobbes kunskaper kvarstår ändå, och att Willies inte rids in än bidrar egentligen bara till att hans kropp håller längre... Han är visserligen 5 år redan, men är man sjuk så är man. Det finns ingen annan på Åland som kan rida in en westernhäst och skicka iväg honom gör jag INTE av en miljon anledningar. De är inte tävlingshästar heller, och i ärlighetens namn: hästar vill aktiveras, men VILL de verkligen ridas? Eller vill de hellre leka i hagen med sina kompisar och gosa med snälla matte på kvällarna?
En enda liten fråga lyfte en sååå stor sten från mina axlar och gjorde mitt nuvarande tillstånd så mycket lättare att bära. Det tackar jag innerligt för! Tusen, tusen tack!!!
Ska till neurologen på måndag. Få se vad hon har att säga... Sen är det bara en vecka kvar till min ENMG-undersökning: undersökningen som FÖRHOPPNINGSVIS kan ge klarhet i allt.
Sov gott alla vänner där ute! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar