Trotsade stormen igår och gick upp till ridhuset med Nobbe för lite markträning.. Han var rätt pigg och hispig på vägen dit (vi snackar lätt regn och ca 20 m/s här) och sprättade till några gånger. Vi kom upp till ridhuset och jag skickade ut honom på longervolten i skritt, sedan i trav... Och WROOOOM så börnade han iväg i 190 knyck, bockande som värsta rodeohästen. Och inte ville han sluta heller! Sedan skenade han som en dåre i 5-10 minuter, det var bara att hålla i och hänga med det medan han kutade runt och välte hinderstöd etc. När han äntligen lugnade sig såg han ut att vara väldigt nöjd med sig själv och känslan av att ha galopperat fort fort och länge. Något som verkligen förvånar mig är att han varken var andfådd eller svettig efter sina bestyr, bara pigg och glad. Han kom glatt fram till mig och såg ut att säga "Nu matte, nu kan vi börja!" :)
Håhhå säger jag bara, vilken knashäst jag har. :P sen gjorde vi det vi kom dit för ett tag: tränade skänkelvikning och sidepass vid hand, ökade och minskade volt etc. Fast inte var han så lugn sen heller utan betedde sig lite som om han hade grav AD/HD eller nåt... Ja, det var väl gång 4 sen jag köpte honom för 1,5 år sen som träningen inte går sådär super, så ok då. ;) Kul att se att det finns krut i gubben så det räcker och blir över. Och att han uppenbarligen har extremt bra grundkondis! :)
Idag var jag istället upp till ridhuset med lille Willies och longerade honom där (promenad i lite trevligare väder denna gång ;) ). Willies skötte sig alldeles utmärkt hela tiden och jag kände verkligen att jag fick ett kvitto på att jag tydligen vet vad jag håller på med. ;) Trots sporadisk träning av denna unghäst har han gått från att vara ett ohanterbart, trotsigt monster till en snäll och skötsam kille som lyssnar och lyder minsta signal. :)) på vägen hem fick vi två ryttare på främmande hästar bakom oss, vilket alltid tidigare har fått honom att dansa runt som en dåre, slita och stegra sig. Denna gång blåste han upp sig, frustade långa frustningar, toppade öronen, slängde svansen över ryggen och dansade fram i långsam, vacker passage, men inget tvinnande, dragande eller stegrande över huvudtaget. Han var bara otroligt vacker, haha. Efter en stund skrittade han på som en lugn gammal stövare igen, med nosen i marken.
Det är dagar som denna som jag inser varför jag söker mig till svårare hästar: jäklar vad bra framstegen känns alltså! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar