Nya bloggen blev det inte mycket av. Och inte gamla livet heller. Amirals bortgång var bara början på mitt livs värsta tid någonsin och den största och snabbaste förändring jag någonsin upplevt. För att göra en lång historia kort och inte gå in på detaljer hamnade jag plötsligt i en oväntad skilsmässa i juni 2013, fick lämna mitt hem, stallet, nybyggda ridbanan, allt. Min dotter tog det hela minst lika hårt som mig och en jobbig tid följde. Jag var sjukskriven största delen av året efter det och stod verkligen på noll, hela livet var ett oskrivet blad.
Idag, 14 månader senare, lever jag lyckligt tillsammans med min kille, min dotter och två bonusbarn varannan vecka. Både Willies och Nobbe är sålda och istället äger jag en nyinriden silversvart islandshäst. Jag har bara några veckor kvar att jobba som Närvårdare, men det känns helt ok eftersom det ser ljust ut för mitt nystartade företag. Kentaur, som det heter, erbjuder hovvård, problemlösning, lektioner och stalltjänst. Och den som gjort detta företag möjligt och som jag tackar innerligt för allt detta, är quartern Willies. <3 utan honom hade jag aldrig lärt mig allt jag kan idag.
Låter denna "saga" sluta lyckligt. Allt behöver crascha för att man ska kunna bygga upp ett helt nytt liv. Det är tungt som fan, men det som inte knäcker en...
Livet. Så oförutsägbart. Så smärtsamt. Men så underbart. <3
söndag 10 augusti 2014
söndag 5 maj 2013
Ny blogg...
...hittar ni under adressen
Www.nobelenterprise.horseworld.se
Kram på er kära läsare. <3
Www.nobelenterprise.horseworld.se
Kram på er kära läsare. <3
tisdag 30 april 2013
Vila i frid, älskling
Det är med ett djupt hål i hjärtat jag skriver detta inlägg. I hagen bakom huset finns en stor grav med en enorm blodfläck bredvid. Den fanns inte där förrän igår kväll. Inte hålet i hjärtat heller...
Ja, det är alltså gjort nu. Amiral har fått galoppera vidare på de evigt gröna ängarna. Jag var INTE med, jag är fullständigt övertygad om att jag hade hindrat det i sista stund. Men har fått berättat för mig att han inte märkte nåt över huvudtaget. Ena sekunden med huvudet i foderbyttan och munnen full med morötter, och nästa liggandes på marken. Det gick så fort så han aldrig uppfattade något, varken före, under...eller efter. Det försöker jag ta stöd i nu. Det sista jag såg var hur han med nyfikna kliv och huvudet i foderbyttan gick över gården till baksidan, och jag visste att det bara var sekunder kvar tills det skulle vara för sent... För sent för att stoppa dem för typ tusende gången. För sent för att ångra sig, eller fundera på om det var rätt beslut. Dagen innan hade jag ingen aning om vad som väntade. Beslutet var spontant, men grundades i fyra års velande. Jag ringde slakteriet och fick veta att det var samma kväll eller veckan efter som gällde... Och inte för att jag idag förstår hur jag faktiskt kunde genomföra det, men jag visste nog... Att jag skulle hinna stoppa det om det om det inte skedde snarast. Så jag inte skulle hinna ångra mig..
Jag vet ju att det var rätt beslut. Ett humant avslut, en stor tjänst till min älskade vän, och att han inte ens hann märka något. Och jag trodde jag hade bearbetat detta så lång tid redan, speciellt i vintras, så det faktiskt skulle kännas vettigt. Rätt ok... Accepterat. Ändå sitter jag här, med tårarna rinnandes, lika mycket som de har runnit hela dagen idag och hela gårdagen. Saknaden är enorm. Tyngden i hjärtat, klumpen i halsen.... Kan inte äta, inte jobba. Allt känns så jävla fel. ALLT med en avlivning känns vidrigt, oavsett hur snabbt och smärtfritt det har varit. Jag blir arg på mig själv, på Gud och på att livet känns så jobbigt. Och på att jag VET att detta bara är en av flera enorma sorger i livet. Allas sorg är unik. Allas relationer till sina djur är lika unika. Jag visste att detta skulle bli jobbigt, men inte hur hemskt det faktiskt skulle bli...
Detta är denna bloggs sista inlägg. Jag behöver försöka starta om, komma över och gå vidare. Och denna blogg är även hans....
Tack för allt du har gett mig. För allt du har lärt mig. För 12 långa år fyllda av minnen. För stark vänskap, omöjlig att förklara. För att jag har fått vara en så stor del av ditt liv... Och för att du litade på mig in i det sista.
Vila i frid, älskling <3
Ja, det är alltså gjort nu. Amiral har fått galoppera vidare på de evigt gröna ängarna. Jag var INTE med, jag är fullständigt övertygad om att jag hade hindrat det i sista stund. Men har fått berättat för mig att han inte märkte nåt över huvudtaget. Ena sekunden med huvudet i foderbyttan och munnen full med morötter, och nästa liggandes på marken. Det gick så fort så han aldrig uppfattade något, varken före, under...eller efter. Det försöker jag ta stöd i nu. Det sista jag såg var hur han med nyfikna kliv och huvudet i foderbyttan gick över gården till baksidan, och jag visste att det bara var sekunder kvar tills det skulle vara för sent... För sent för att stoppa dem för typ tusende gången. För sent för att ångra sig, eller fundera på om det var rätt beslut. Dagen innan hade jag ingen aning om vad som väntade. Beslutet var spontant, men grundades i fyra års velande. Jag ringde slakteriet och fick veta att det var samma kväll eller veckan efter som gällde... Och inte för att jag idag förstår hur jag faktiskt kunde genomföra det, men jag visste nog... Att jag skulle hinna stoppa det om det om det inte skedde snarast. Så jag inte skulle hinna ångra mig..
Jag vet ju att det var rätt beslut. Ett humant avslut, en stor tjänst till min älskade vän, och att han inte ens hann märka något. Och jag trodde jag hade bearbetat detta så lång tid redan, speciellt i vintras, så det faktiskt skulle kännas vettigt. Rätt ok... Accepterat. Ändå sitter jag här, med tårarna rinnandes, lika mycket som de har runnit hela dagen idag och hela gårdagen. Saknaden är enorm. Tyngden i hjärtat, klumpen i halsen.... Kan inte äta, inte jobba. Allt känns så jävla fel. ALLT med en avlivning känns vidrigt, oavsett hur snabbt och smärtfritt det har varit. Jag blir arg på mig själv, på Gud och på att livet känns så jobbigt. Och på att jag VET att detta bara är en av flera enorma sorger i livet. Allas sorg är unik. Allas relationer till sina djur är lika unika. Jag visste att detta skulle bli jobbigt, men inte hur hemskt det faktiskt skulle bli...
Detta är denna bloggs sista inlägg. Jag behöver försöka starta om, komma över och gå vidare. Och denna blogg är även hans....
Tack för allt du har gett mig. För allt du har lärt mig. För 12 långa år fyllda av minnen. För stark vänskap, omöjlig att förklara. För att jag har fått vara en så stor del av ditt liv... Och för att du litade på mig in i det sista.
Vila i frid, älskling <3
tisdag 23 april 2013
Att anlägga en ridbana...
Förbaskade velande... Är inte lätt att bestämma sig för hur ridbanan ska göras när man har en budget att följa... Inte så tokig budget heller, men önskemålen är tyvärr en bana i världsklass och det uppnår trots allt inte min privata budget för min synnerligen privata ridbana. ;)
Har i alla fall kommit fram till att banan INTE ska kortas av, 20x40 är absolut minimum. Kommer att ångra mig om den blir kortare. Möjligheterna till att träna t ex byten, stopp och tempoväxlingar minskar avsevärt om banan blir för kort. Dessutom känns utebanor alltid mindre än ridhus...
Och när jag inte vill korta av banan får jag istället "korta av" djupet på den. Tack och lov har jag läst att banor inte blir bra om man har för mycket material. ;) Nu lutar det mot 10 cm makadam i botten, 10 cm 0-4 sand ovanpå det som packas med vält till en slät, fast yta, och sen 10 cm 0-8 som ytlager på det. Någon annan som byggt bana som tycker det låter vettigt? Självklart är banan ordentligt dränerad både under och runtom. Med denna plan går budgeten ganska +-0..... Typ. ;)
Hur som helst är banan ofattbart välbehövlig för att vara till en privatperson med 2 hästar och ridhus på 1,5 km avstånd, som inte ens tävlar! För mig är den A och O för att kunna hålla igång hästarna regelbundet och seriöst kunna ägna mig åt mitt enda fritidsintresse. Och även en lyx som gör den lilla hästgården som är mitt hem komplett. <3
Har i alla fall kommit fram till att banan INTE ska kortas av, 20x40 är absolut minimum. Kommer att ångra mig om den blir kortare. Möjligheterna till att träna t ex byten, stopp och tempoväxlingar minskar avsevärt om banan blir för kort. Dessutom känns utebanor alltid mindre än ridhus...
Och när jag inte vill korta av banan får jag istället "korta av" djupet på den. Tack och lov har jag läst att banor inte blir bra om man har för mycket material. ;) Nu lutar det mot 10 cm makadam i botten, 10 cm 0-4 sand ovanpå det som packas med vält till en slät, fast yta, och sen 10 cm 0-8 som ytlager på det. Någon annan som byggt bana som tycker det låter vettigt? Självklart är banan ordentligt dränerad både under och runtom. Med denna plan går budgeten ganska +-0..... Typ. ;)
Hur som helst är banan ofattbart välbehövlig för att vara till en privatperson med 2 hästar och ridhus på 1,5 km avstånd, som inte ens tävlar! För mig är den A och O för att kunna hålla igång hästarna regelbundet och seriöst kunna ägna mig åt mitt enda fritidsintresse. Och även en lyx som gör den lilla hästgården som är mitt hem komplett. <3
lördag 20 april 2013
Långsammaste inridningen av knasig häst
Idag har jag haft besök av grävfirman. Inom en vecka börjar projekt ridbana. :) Jag velar en del angående underlaget fortfarande. 0-8 eller 0-4 på ytan? Djup? 0-16 eller 16-32 under? Markduk eller inte?
Kom åtminståne fram till att banan kommer att få bli 20x35 istället för 20x40, eftersom de sista 5 meterna kostar mer än de egentligen smakar. Dessutom tror jag banan ligger snyggare i terrängen med den längden. Sen finns det även pengar kvar till att grävs ur diket bredvid vinterhagen och även dränera den ordentligt; slut på bottenlösa hagar (hurrrrraaaaaa!!!!) :)
Så idag har jag plockat ner stängslet till vinterhagen (har lite kvar innan jag är runt men inte mycket). Det ser rysligt tomt ut när stängslet är borta. det tyckte Willies också ikväll, och passade på att förstora upp det till något fruktansvärt farligt, så han skulle få en orsak att bete sig som en ouppfostrad ohanterad ettåring. Tvinna runt, frusta högt och dansa på bakbenen... Längesen han var såhär knäpp sist. Jag bara väntar och längtar efter min ridbana så hästarna kan få röra sig mera. Just nu känns det väääldigt avlägset att hoppa upp på honom igen... Borde fan snart komma med i guinnes:
"Långsammaste inridningen av knasig häst"
Kom åtminståne fram till att banan kommer att få bli 20x35 istället för 20x40, eftersom de sista 5 meterna kostar mer än de egentligen smakar. Dessutom tror jag banan ligger snyggare i terrängen med den längden. Sen finns det även pengar kvar till att grävs ur diket bredvid vinterhagen och även dränera den ordentligt; slut på bottenlösa hagar (hurrrrraaaaaa!!!!) :)
Så idag har jag plockat ner stängslet till vinterhagen (har lite kvar innan jag är runt men inte mycket). Det ser rysligt tomt ut när stängslet är borta. det tyckte Willies också ikväll, och passade på att förstora upp det till något fruktansvärt farligt, så han skulle få en orsak att bete sig som en ouppfostrad ohanterad ettåring. Tvinna runt, frusta högt och dansa på bakbenen... Längesen han var såhär knäpp sist. Jag bara väntar och längtar efter min ridbana så hästarna kan få röra sig mera. Just nu känns det väääldigt avlägset att hoppa upp på honom igen... Borde fan snart komma med i guinnes:
"Långsammaste inridningen av knasig häst"
Till minne av en röd, vacker tjej
Idag går mina tankar till en av mina allra närmaste och bästa vänner, som var tvungen att ta bort sin häst idag. En underbar häst jag fattade tycke för direkt och som det var ett rent nöje att se tillsammans med sin ägare. Jag fick äran att ge dem några westernlektioner och har många timmar fått stå och njuta av att se deras samspel, inte minst från marken.
Jag vet exakt hur det känns att ta steget, men inte hur det känns efteråt. Amiral var redan död och begraven i mitt huvud när veterinären gav honom en ny chans trots alla ledförändringar, cancer mm. Ibland funderar jag om det var rätt beslut att ha honom kvar, fast han idag glatt skuttar och busar runt i hagen, då jag vet att det bara kan bli sämre, aldrig bra. Får helt enkelt lita på veterinärens expertis... Fast hjärnan säger att jag egentligen bara skjuter upp det oundvikliga.
Jag beundrar min vän som hade styrkan och modet att ta beslutet att låta sin älskling galoppera vidare på de evigt gröna ängarna. Och jag beklagar djupt det stora hål som hennes häst lämnar efter sig. Jag får bara hoppas att hålet snabbt fylls av goda minnen. Och att jag själv är lika modig och stark den dagen det är min tur att hjälpa någon vidare. Amiral lever på lånad tid...
...fast det gör vi väl alla egentligen...
Jag vet exakt hur det känns att ta steget, men inte hur det känns efteråt. Amiral var redan död och begraven i mitt huvud när veterinären gav honom en ny chans trots alla ledförändringar, cancer mm. Ibland funderar jag om det var rätt beslut att ha honom kvar, fast han idag glatt skuttar och busar runt i hagen, då jag vet att det bara kan bli sämre, aldrig bra. Får helt enkelt lita på veterinärens expertis... Fast hjärnan säger att jag egentligen bara skjuter upp det oundvikliga.
Jag beundrar min vän som hade styrkan och modet att ta beslutet att låta sin älskling galoppera vidare på de evigt gröna ängarna. Och jag beklagar djupt det stora hål som hennes häst lämnar efter sig. Jag får bara hoppas att hålet snabbt fylls av goda minnen. Och att jag själv är lika modig och stark den dagen det är min tur att hjälpa någon vidare. Amiral lever på lånad tid...
...fast det gör vi väl alla egentligen...
söndag 14 april 2013
Don't dream your life...live your dream!!
Jag tänker ofta på hur bra jag har det. Jo, det är sant. Alltför många ser bara vad de INTE har, hur DÅLIGT de mår osv. Det gör inte jag. Klart jag kan se problemen i mitt liv, men alla har problem. Ett problemfritt liv existerar inte... Men jag tänker jämt på att jag aldrig skulle vilja vara någon annanstans än där jag är idag!!! Det låter sockersött och för bra för att vara sant. Det är det inte. Jag har bara sett till att göra det jag vill av mitt liv, att leva det som jag vill ha det, med de förutsättningar jag har! Eller som man säger: "Don't dream your life. live your dream!"
Tänker inte förklara desto mera här, för det finns alltid en och annan som mår dåligt av andras glädje, konstigt nog. Bara konstatera att jag är otroligt nöjd med mitt liv. På 30 år har jag uppnått allt jag kan önska. Ok, nu är jag faktiskt inte så girig heller, nöjer mig t ex alldeles utmärkt med ett hus på 58 kvadrat. ;) men det spelar ingen roll. Det passar inte alla, men för MIG är det perfekt.
Se vilka förutsättningar du har. Nej, inte hindren. Förutsättningarna! Sträva sedan målmedvetet dit du vill (krävs att du faktiskt vet vart!) låt det ta den tid det tar. Se vad du redan har.
Don't dream your life. Live your dream. <3
Tänker inte förklara desto mera här, för det finns alltid en och annan som mår dåligt av andras glädje, konstigt nog. Bara konstatera att jag är otroligt nöjd med mitt liv. På 30 år har jag uppnått allt jag kan önska. Ok, nu är jag faktiskt inte så girig heller, nöjer mig t ex alldeles utmärkt med ett hus på 58 kvadrat. ;) men det spelar ingen roll. Det passar inte alla, men för MIG är det perfekt.
Se vilka förutsättningar du har. Nej, inte hindren. Förutsättningarna! Sträva sedan målmedvetet dit du vill (krävs att du faktiskt vet vart!) låt det ta den tid det tar. Se vad du redan har.
Don't dream your life. Live your dream. <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)