Ikväll när jag tog in hästarna såg jag att Willies hade en reva på baken, såg ut som en gren eller något hade rispat honom, så jag skulle titta hur djupt det var, om det behövde pustas upp osv. Så fort jag nuddade Willies rumpa klev han raskt undan till andra ändan av boxen. "Nej matte, rör inte, det gör ont!" Så jag gick efter och nuddade honom igen.... SMACK, så sparkade han rätt bakut så leran från hans hovar sprättade upp över hela mitt ansikte. "JAG SA RÖR INT, DET GÖR ONT!!!!! "
Vad faaen, tänkte jag, glad över att bara bli träffad av leran och inte av hovarna. LUGNA DIG, FÖR FAN! Hade han velat hade han nog i och för sig träffat... Nu verkade han nästan lite ångerfull och kom fram och kramades, som om han bad om ursäkt. Man ska inte tillskriva hästar mänskliga egenskaper, men när det gäller KÄNSLOR är jag övertygad om att hästar, precis som andra djur, OCH människor, kan känna både glädje, sorg, svartsjuka, osv. Samt olika psykiska former av obehag, inkl. Det vi kallar "ånger"... Förlåt alltså... Att hästar handlar efter instinkt innebär ju inte att de inte har olika sorters känslor. Sånt ser jag bevis på 100 ggr om dagen...
Jag fick alltså ta en titt på såret sen. Enligt Willies saknades halva bakändan på honom, bloden sprutade och benen innanför var nog krossade också. I själva verket var det en ytlig skråma från en gren. 2 cm var dock utan hud så jag tyckte det behövdes lite jodgel på just där för att desinficera det. Med lite bebispratande och övertygelse fick jag dutta dit en klick.... Håhhå...
Har många gånger funderat på vad jag gör om Willies någon gång får en större sårskada som behöver vårdas. Ringer veterinären och ger honom lugnande varje gång det ska plåstras om? Har aldrig någonsin förut träffat en häst som är så smärtkänslig som Willies, på gott och ont... Det finns ju ingen risk att man utsätter honom för smärta i alla fall, utan att veta om det. Många hästar går ju och "biter ihop" fast de har ont. inte Willies. Han skriker som en liten skitunge för minsta skråma. En enorm fördel med detta är ju att jag VET att hans rygg är bra nu. Annars skulle han inte ivrigt bära ryttare i dagens läge, utan skulle nog fortfarande bete sig som för två år sen, när hans rygg konstaterades vara inflammerad och korset snedvridet: skena rakt in i väggen när man satt sig upp, dumpa personen vid väggen, sparka bakut mot personen och sedan vilt bocka runt och låta som en morrande hund....
Willies är nog det närmaste en talande häst jag någonsin har kommit. Men han kunde väl lära sig viska också, istället för att skrika hela tiden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar