Löslongerade Willies i ridhuset, full med energi, bus och bocksprång, när Corinne ringde mig och sa att hon var på väg ut till mig. Willies fick springa av sig lite till och så gick vi hem, mötte Corinne på vägen. Gick hem med Willies och satte på sadel och träns, sen skuttade Corinne upp. Willies är inte påsutten på 4 mån. Och har bara blivit pååkt av Therese förut. Så det var intressant att se hur det skulle gå... Naturligtvis trodde jag ju det skulle gå bra! ;)
Det finns tre skäl till att jag bara har suttit på Willies och inte ridit honom, utan haft Therese på hans rygg istället.
- Willies är osäker på andra och har behövt mitt stöd på marken
- När jag har satt mig på har han velat backa till mig, som han gör från marken.
- Jag har sett hans rodeosprång... De har satt sig i mitt minne. Och jag är inte självmordsbenägen
Nåväl, Willies gick så snällt med Corinne på ryggen, så på hemvägen bytte vi plats och jag red honom istället. För första gången ever! Speciell känsla, det finns ettså brokigt förflutet med smärtor, osäkerhet och samarbete.... Vägen hit har varit lång för oss båda och försvårats av omständigheter vi inte kunnat undvika.
Men nu kom den alltså! Jag har ridit Willies. NU KÖR VI! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar