Det tyngsta inlägget jag någonsin har skrivit

För drygt fyra år sedan började Amirals knäleder bli allt sämre. Första tiden märktes det bara genom att frambenen ville vika sig om man red honom lång och låg, det gick bra en stund och sen började de bli ostadiga i knäleden. På våren när hovslagaren kom och skulle sko om honom och verkade ena framhoven började andra framknäet skaka.. Så jag tog beslutet att det inte blir mer skor nu. Barfota pensionär. Minns så bra sista gången jag satt på hans rygg, barbacka med grimma skrittade vi den korta biten till betet.

Sen fick han flera sköna år som pensionär. Lederna blev dock sämre och sämre. Han fick glucosamin, Msm, back on track knäskydd. Han behövde mer och mer mat för att hålla hullet. Somrarna i värmen gick bra, men höst och vinter blev han mer och mer stilla. Snäll och rar som alltid, kramig, vänlig och go. Tyckte om sitt pensionärsliv och strosade på som sällskap i hagen.

Denna vinter har jag sett en klar försämring, mycket snabbare än tidigare. Knäna är väldigt galliga och känner man på vänster framknä känns det som om det saknas en bit i det, brosket är bortnött så det har blivit som ett vätskefyllt "hål" i knäet. Han är bockbent och stel och det knäpper i hans leder, men livsglädjen är kvar och han gör roliga mooves i hagen när han busar med de andra hästarna. Dock mer och mer sällan...

I torsdags verkades han. Trots att benet ställdes ner med någon minuts mellanrum ville det andra benet inte klara den ökade vikten. Benet sattes ner och han lyfte snabbt på det andra benet och började trampa med det, varje gång..

Igår kväll, lördag, när jag skulle ta in dem för kvällen kom inte Amiral till grinden. Han stod längst bort i hagen, tog ett steg, stannade. Väntade på mig... Jag gick fram och han satte glatt nosen i grimman som vanligt.. Så började jag gå.. Och Amiral stappla. Han kunde knappt gå, stackarn. :( det var som om lederna i benen inte fanns längre. ;((( fick in honom och ringde veterinär, som sa att jag skulle hålla honom varm med dubbla täcken och ha honom inne om det gick, men han blir väldigt stressad av att vara inne och vill ut...

I morse var han visserligen väldigt stel, men gick skapligt. Fick komma ut till sina kompisar efter ett par timmar ensam inne. Stod sen och hängde i några timmar tills det var dags för daghö... - samma problem igen. Kan och vill inte ta ett enda steg i onödan. Stapplar sig fram... Och jag inser vad jag måste göra. Det värsta beslut en hästägare kan ta.. .... Kan inte med ord beskriva hur ont det gör i hjärtat. :(

Nu har jag fått tillstånd av markägaren bakom vårt hus att gräva. Grävskopan är kontaktad. Veterinären kommer ut och gör en sista undersökning och bedömning imorgon. Men jag vet så väl var det slutar. Tolv års stark vänskap slutar nästa vecka i en grop bakom vår gård. Den slutar med en human lugnande spruta, en överdos sömnmedel och en slutlig spruta i hjärtat. Jag kommer att vara där, krama, hålla om, ta av grimman och säga förväl... Förväl till min underbara, goda vän jag räddade livet på för tolv år sedan, och nu har ett ansvar att inte låta lida längre. Jag gav honom många, härliga år till...

Jag får leva på det. Och hoppas att tårarna en dag slutar rinna.