Amiral börjar bli stel i knäna igen. De är galliga och svaga. Det påminner mig om det tunga avsvaret man har som djurägare.
Som djurägare är man både domare och bödel. Man ska kunna avgöra om en häst lider så mycket av något att den bör avlivas, och man ska ha hjärta att klara av att ta bort dem om de gör det. Men hur kan man egentligen veta? Och vad ger oss rätten att leka Gud?
Jag har aldrig tagit bort en häst, men har varit väldigt nära en gång. Nattfari var en 22-årig problemhäst med kraftigt exem och kronisk bronkit som jag fick gratis för att han var så oberäknelig. Tyvärr stämde inte personkemin varken mellan oss eller mellan honom och Amiral, och då denna häst varit vandringspokal hela sitt liv, och var allt annat än i skick i kroppen, bokade jag en kille som skulle komma hit med bultpistol, en som skulle hålla i honom så jag själv slapp vara med och en som hade grävskopa. Trots att jag aldrig riktigt fastnade för hästen i fråga var det ett fruktansvärt jobbigt beslut och tanken på att bestämma över om en annan levande varelse skulle få leva eller inte kändes otroligt fel. Samtidigt visste jag att det inte fungerade att ha honom kvar och att han inte skulle behöva flytta mer, han hade alltför tungt förflutet. Jag grät som en tok de sista dagarna innan...
Dagen innan avlivningen hittade jag en annons på Hästnet om en NH-instruktör som sökte problemhäst, gärna äldre islandshäst. Så jag gav det en sista chans och ringde dit... Malin visade sig vara en jätterar tjej som tog hand om dessa olyckliga individer och hjälpte dem, gav dem fina sista år i stora hagar med fri tillgång på mat... Så jag lastade hästen och åkte till Sverige med honom, gav bort honom till henne. Och de hittade fram till varandra direkt...
Så jag slapp genomföra det den gången, tack och lov... Nästa blir betydligt värre. Jag fullkomligt ÄLSKAR alla mina tre hästar och om jag inte klarade av det med en häst jag inte föll för, hur tusan ska det då gå med mina älsklingar? Ändå vet man som sagt... Man har det tunga ansvaret. Och kan inte låta dem lida. Ingen avlivar dock gamla människor som har ont, även om de ber om det. Så då är frågan, är vi humanare med människorna eller djuren?
Än så länge trivs Amiral med sitt liv. Han äter och håller hullet. Jag vet inte säkert, men antar att han har ont. Däremot vet jag många som hade tagit bort honom. Han gör ingen "nytta", har "ingen framtid" och "bara kostar pengar"... När jag köpte honom som 7-åring skulle hans dåvarande ägare ta bort honom, så hans liv är redan förlängt med 12 år. Men ändå... :(
Jag har tagit mitt beslut. Så länge han själv vill får han loma runt och vara en väldigt dyr prydnad. Så länge han springer i hagen ibland, äter bra och är snäll med hästar och människor. Så länge han vill leva... Och den dagen han säger att han inte vill och orkar längre, då lovar jag att avsluta hans lidande, med sitt huvud i min famn. Min stora, snälla Amiral... Jag kommer att stå vid din sida in i det sista. Jag älskar dig till tidens slut. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar