Min e-postadress innehåller ditt namn.... Den har funnits med lika länge som du. Hela mitt vuxna liv... Jag skriver ditt namn varje dag... Men även om jag inte gjorde det, finns det för evigt inristat i mitt hjärta.
Jag var bara 18 år. Du var bara sju. Du hade sprungit in nästan 80.000kr på Solvalla, men blev sjuk i bakbenen. Trots operation blev du aldrig så bra igen att du kunde tävla fullt ut. Därför leasades du ut och kom till Åland. Men benen höll inte för travet mer. Du skulle avlivas.
Bara några dagar innan räddade jag dig från en alltför tidig död. Snäll och väluppfostrad var du redan då men väldigt stressad och nervös. Med åren fick jag dig att lita blint på mig, och du fick mig att lita på dig. Du har lärt mig så otroligt mycket om hästar; hur ni fungerar och tänker, om vänskap, tillit och förtroende. Sista åren tog vi mysiga skogspromenader tillsammans. Utan grimmor och rep som förstör tillitens magi. Du följde mig ändå, över diken, stock och sten. För du kände dig trygg med mig.
Efter allt du har gjort för mig, kan jag inte ignorera ditt beslut. Din sista önskan. Du berättar det med så tydliga ord. Frustar sakta och ser mig lugnt i ögonen, med en trygghet som säger "det är lugnt, matte. Jag orkar inte ha ont längre. Tack för all tid tillsammans, men det är dags nu". Berättar att du är redo att träffa Pegasus, den bevingade, vita hästen, som för dig till stora, gröna ängar utan slut, full med hästar att leka med.
Du travar friskt och lite snopet ut på ängen när du upptäcker att benen inte gör ont längre. Du rör sig snabbt och lätt, helt utan smärta. Lägger glatt av flera glada bocksprång och galopperar sedan i full fart mot de andra hästarna på ängen. Springer, leker och njuter av livet i solen med munnen full av gräs.
Jag står här, på andra sidan, med din grimma i handen. Framför mig ligger din stora, tunga kropp. Den är alldeles stilla. Grävskopan startar i bakgrunden... Tårarna vill inte sluta rulla nedför mina kinder.... Jag ser bara din livlösa kropp, inte ditt ivriga springande på ängen.
Jag önskar så att jag ser det en dag. Att Nobbe slutar skrika efter sin vän, att Willies slutar titta mot det håll dit vi gick och du aldrig mer kom tillbaka.
Och jag tackar innerligt för de tolv åren jag fick med dig, käre vän. För både skratt och tårar, lärdomar, vänskap och trygghet. Och för att du så tydligt berättade för mig: "nu matte, är det dags att gå. Tack för allt du gett mig, men nu måste jag gå. Och ja, jag älskar dig också."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar