NH - Det naturliga valet (den långa berättelsen om hur jag blev NH-kursledare)

Min hästkarriär började före skolåldern. Hästar var stora och lite skrämmande, men det var en tjusning redan det. Jag hängde på min storesyster till privathästar och ridskolor. Jag minns att en timmes ridlektion kostade 45 mark, Dvs ca 7,50 €. Det var mycket pengar för 24 år sedan. När vi tjatade om att få en egen häst svarade alltid min pappa: "Vem ska ha mat, du eller hästen?". Jag har många minnen från ridskolor som Sleipner och Stallbacken (Stallbacken lade dock ner sin verksamhet för väldigt många år sedan) och från både busiga och snälla privat- och ridskolehästar. Riktigt stora hästar var jag rädd för! Naturligtvis märkte de det, hästar känner ALLT (en häst kan känna att du är kissnödig på 30 meters håll!), med följden att de behandlade mig som den lilla flugskit jag var.

Jag blev äldre (som alla andra), och blev säkrare både vid ridning och hantering. Och jag åkte till Stall Aftonsol på ridläger! UNDERBART!!! Jag kände mig dock säkrare vid ridningen än hanteringen, eftersom det oftast är där hästar väljer att inte göra som vi människor vill... Många är väluppfostrade och lyder snällt, men det finns även de som väljer att inte göra det. De har helt enkelt ingen lust att göra det, ofta pga att hästar, enligt naturlagarna, endast lyder individer i högre rangposition än de själva. Detta handlar om överlevnad. Så varför skulle de lyda en människa de inte har respekt för? Vill dock påpeka att respekt och rädsla är två totalt skilda saker!!

När jag var 18 köpte jag min första alldeles egna häst, dvs. Amiral. Jag hade haft sköt- och foderhästar innan dess och ridit mycket på ridskolor, men detta var alltså min första egna! Amiral var lite nervös av sig, men otroligt väluppfostrad och snäll. Med en egen häst ökade mina möjligheter att studera hästars beteende mot varandra. Inga böcker i världen kan ersätta egna upplevelser, även om jag även plöjt igenom hundratals faktaböcker om både ridning och hantering. Jag lärde mig läsa av fler och fler signaler från hästen, inte bara de stora utan även de pyttesmå som man bara märker om man är riktigt uppmärksam, och jag upptäckte tjusningen av att bygga upp ett starkare förtroende med sin häst. Snart stod Amiral lös utomhus när jag fixade iordning honom före och efter ridningen och kunde även gå lös under promenader. Intresset för naturlig hästhantering växte. Natural horsemanship - kommunikation på hästens språk. Känslan av att hästen verkligen VILLE göra det jag bad om istället för att den MÅSTE göra det var otrolig! Valet var givet - lyckliga hästar är trygga hästar. OCh i och med att jag mer och mer övergick till naturlig hästhantering och lärde känna hästen som individ, minskade även min rädsla för hästar i samma takt - medan respekten för dem faktiskt ökade!

För fyra år sedan kom min dittills största utmaning. - Nattfari. Nattis var en gammal, svart Islandshäst som min syster köpt ett halvår tidigare för att ha en snäll häst hennes kille kunde komma med ut på skogsturer med. Nattis passade perfekt för ändamålet och köptes hem. Ett halvår senare, när han gjort sig hemmastadd, vaknade dock "djävulen" i honom. Den lugna, snälla hästen hade varit helt avtrubbad och likgiltig för omvärlden, och när han vilat upp sig brakade det loss. Han hade även en hel del smärta i kroppen (uteslut alltid detta innan du börjar med något annat!) Den rara, lilla Islandshästen gick mer på två be än på fyra och var stundvis riktigt farlig, för att i nästa stund vara ett litet lamm igen - totalt oberäknelig. Det hela slutade med att min syster gav honom till mig. Fullt förståerligt; jag hade gjort samma sak, och gjorde även det ett år senare, eftersom Nattis och Amiral aldrig lärde sig dra jämnt, och för att Nattis hjärnspöken var för stora. Jag hade heller varken erfarenheten eller viljan att ha honom kvar. Han lever nu ett lyckligt pensionärsliv i en hingstflock i Norra Värmland hos ett företag vid namn "Naturliga, glada hästar".

Nattis var en mycket lärorik erfarenhet för mig. Med honom var man tvungen att använda repgrimma för att över huvudtaget kunna hålla honom, man var tvungen att KONSTANT ge han fullständig uppmärksamhet och att läsa av varje rörelse. Blev han arg, t ex om man flyttade på en hög med hö i hagen, tvärvönde han och sparkade bakut mot en. Vid utfodring anföll han. Och om man höll något i handen och han inte såg vad det var skakade han och visade ögonvitorna. Denna häst hade flyttat runt mycket, flera gånger i året. Vi hittade aldrig riktigt fram till varandra, personkemin stämde inte. Därför gav jag upp denna kille.

Läser du fortfarande? :) Det var nu jag köpte underbara, lilla Willies. :) En rar och social liten Quarter på 1,5 år, helt grön och oerfaren, bara att forma efter eget intresse. Lite trotsig och kaxig, men med ett hjärta av guld. Det var, ärligt talat, kärlek vid första ögonkastet. En trevlig utmaning i lyxförpackning. Tyvärr ökade utmaningen rejält då han gick omkull på väg till Åland. Korset vreds snett och ryggraden blev inflammerad, vilket upptäcktes vid inridningsstarten 1,5 år senare. Stackars, lilla häst. :( Vid det laget hade jag redan gråtit både blod och tårar över den hästen. Hans kaxiga attityd var nämligen enorm. Utan NH hade det aldrig fungerat med honom...

På grund av hans rygg sköts inridningen upp på obestämd tid, och vi fortsatte istället med våra lekar i ridhuset. Willies fullkomligen älskade dessa lekar och vi blev bättre och bättre på att läsa av varandras kroppsspråk. Helt lös följde han mig överlallt... Över hinder och lastpallar, i skritt och trav, framåt, runt och bakåt. Willies blev min skugga.

Micke Nykvist försökte undersöka Willies, men han bockade så fort han rörde vid honom. Han kom tillbaka med Veterinär som sederade honom. Tillsammans knäckte de korset på rätt och sprutade hela ryggraden med antiinflammatoriskt medel. Sen var det bara att vänta och se...
...och de grejade det! Äntligen rids han in och är helt smärtfri. Slutet gott, allting gott. :)

...Men hur gjorde detta mig till kursledare??? Jo, en dag kom en tjej och filmade oss när vi lekte i ridhuset. Jag lade till en låt och satte upp filmen på Youtube... och det räckte. Jag blev tillfrågad att leda en NH-grundkurs vid Ponnylyckan förra året. Eftersom sättet jag hanterar hästar på uppenbarligen fungerar tackade jag ja. Kursen blev mycket lyckad och uppskattad av de 12 kursdeltagarna. I år ska jag tillbaka och hålla två kurser - en grundkurs och en fortsättningskurs, där det även ingår uppsutten NH.

Fast EN sak borde kanske åtgärdas innan... min Willies-film bör uppdateras. Vi dansar bättre idag än för ett år sedan. :) Tills dess är detta allt som finns dolumenterat.

...och har du orkat läsa ända hit kan du ju även avsätta 4 minuter till att titta på vår lilla film... filmen som beskriver VARFÖR NH är det naturliga valet!