Bloggstart

Här är den. Min hästblogg. Efterfrågad och önskad. Jag har inte bloggat sedan "Lunarstorm" och är lite rostig, men det är väl bara att tuta och köra. :)

En stor fördel med denna blogg är att mina stackars Facebook-vänner får en chans att undvika mina hästinlägg (vilket inte varit lätt). För jag HAR faktiskt vänner som inte är hästintresserade. En hel del också. Så frågan är vem denna blogg är för, de som ÄR hästintresserade eller de som inte är det? ;)

Först och främst kanske det är på sin plats med en liten presentation...

Det här är Amiral, en 18-årig Svensk varmblodsvalack som varit min i 11 år. Han föddes i Sverige, gick på travet som ung och sprang in en hel del pengar. Tyvärr höll inte benen riktigt för travsporten, så karriären ändrade inriktning. Amiral blev min, och "Dressyrnörd" som jag var blev det en hel del dressyrträning. Han var dock inte lika imponerad som mig av detta så det blev nog inte så mycket av det hela... Jag läste på en hel del om westernridning och blev intresserad och sadlade om, bokstavligen. Och vad hände? Jo, hästen började plötsligt slappna av på ett helt annat sätt! Han blev både lugnare, smidigare och tryggare att rida. Så min passion för westernridning är nog egentligen denna goa killes förtjänst <3. Sedan två år tillbaka lever Amiral livets lata dagar i hagen med sina kompisar, då hans framknän informetat mig om att han behövde pensioneras. Knäna är lite darriga och det läcker ut ledvätska i hans leder, men han har inte ont i dem, äter med god aptit och busar runt i hagen som vilken häst som helst. Back on track och Glucosamin är bra grejer... :)

Det här är Nobbe, Haflinger född 2001. En pigg och busig häst som flyttade hit i april 2011 och genast tog sin plats som chefen i hagen. Han är en stark och duktig ledare som trots att han är minst i stallet har stallets största box (hur gick det till riktigt?). Nobbe är min läromästare. Han stoppar spinner, gör byten, sidepass, rollbacks etc; en mycket väl grundriden westernhäst. Nobbe behöver ridas mycket, egentligen mer än jag hinner med. Visst är det kul med pigga hästar, men lite jobbigt med bocksprång också. Nobbe är en social och klok häst med mycket humor - en stor personlighet.



Puss på dig, kompis!

Och slutligen, min Quarter Willies, född 2007. Denna kille flyttade hit som liten skrutt i februari 2009, och är den hästen av alla hästar jag nånsinn träffat som inte bara har gett mig mest gråa hår, utan även tagit störst plats i mitt hjärta. Willies är en kaxig kille med egna åsikter som gärna skriker istället för pratar om det är något han vill. Men han är oerhört vänlig, kramig och social. En riktig enmanshäst är han, lille Willies, blir osäker tvärt andra än matte är närvarande. Men på matte litar han blint.

Willies har haft en tragglig start på karriären, då hans inridning halkade efter rejält när vi upptäckte att hans kors var snedvridet och hela ryggraden inflammerad. Men nu är det fixat och inridningen är igång, i luuuuugn takt. I vår väntan på inridning har vi lekt en hel del med varandra i ridhuset, vilket har tagit vår kommunikation till otroliga höjder... Kort sagt: Willies är min spegel.

Här bor vi. Ja, hästarna i alla fall... kanske lite jag med. :) Stallet blev färdigt 22/12-11, innan dess gick hästarna på lösdrift. Hästarna hade nog inget emot att göra det, men jag ville ha en torr och ljus plats att vara med hästarna på... (och så tycker jag det är kul att mocka, men det kanske man inte ska säga så högt? :) ) Och plötsligt ligger jag inte vaken och tycker synd om hästarna längre under de nätter som regnet piskar mot fönstret och stormen viner runt knutarna. Så jäääääkla skönt!



Och det här är jag. Rebecca, 29 år och lycklig ägare till hästarna (och stallet) ovan. Jag har alltid varit intresserad av hästar och började rida innan jag började skolan. Dressyr var länge min stora passion (och har alltid en stor plats i mitt hjärta), men idag har jag helt gått över till westernridningen. "Äter" allt utom kossegrenar och barrel racing, för sånt är skitläskigt (speciellt kossor)! Dressyrridningen finns dock alltid kvar, mest i form av undervisning, då jag har några privatryttare jag undervisar i dressyr med deras egna hästar; något jag tycker är otroligt givande, lärorikt och verkligen skitkul! Många hästmänniskor känner nog igen mig från Midgårds Islandsstall, då jag jobbade där som hästskötare/ridinstruktör förut, många även som NH-kursledare vid Ponnylyckan, eller som ledare för Midgårds islandshästklubbs ungdomssektion. Men Ingen, absolut ingen känner igen mig från tävlingsbanorna. Orsak: NOLL tävlingsnerver. Pallar helt enkelt inte. Och ärligt talat gör det mig inget, min tävlingsinstinkt är inte särskillt hög. Mina hästar är mina vänner, psykologer, friskvårdskonsulter, avkoppling, drivkraft och fritid. Och jag tycker det räcker fint så.

Nu är det dags att gå och ta in hästarna, ge dem kvällsmat och kraaaamas. Hej hopp.